Partyride

Dottern skulle på kalas. Hon ville åka fint. Vi övervägde våra olika alternativ och fastnade för en lång grön. Da Bullitt.

Nä, så var det inte riktigt. Så här var det:

Frun skulle följa dottern till kalaset, men vi insåg att det inte skulle fungera av tidsmässiga skäl. Att ta bilen är sällan aktuellt i sådana här lägen (det är mindre än en kilometer till kalasstället och dessutom åker dottern ogärna bil). Därför fick jag glädjen att rulla fram den långa gröna.

Och det var verkligen inget märkvärdigt. Bara som det brukar vara, i stort.

 

Pausdag runt sjön

Det är märkligt hur vanor tar makt över en. Jag hade tänkt låta cykeln stå idag för att ge kroppen lite vila efter tre rätt tunga turer till och från stan + vad det nu var mer den här veckan. Men tillvaron framför skärmen blev alltför tung och tanken på att inte cykla idag kändes avig, obekväm. Och jag var inte trött i kroppen.

Till slut gav jag mig ut.

Jag hade tänkt ta Lapierren, den lätta, snabba. Men jag ändrade mig när jag insåg att jag inte hade någon reservslang i lämplig dimension. Min fru cyklar gärna iväg utan vare sig reservslang eller lagningsprylar, men jag vågar inte.

Det blev en tur runt Vallentuna-sjön innan barnhämtning på skolan. Visst var det grått, nästan mörkt. Men det var skönt att komma ut.

Den förhatliga cykelbyxan

Jag ogillar cykelkläder. Inte av något särskilt ideologiskt skäl utan helt enkelt för att de ser fula ut. Och så kanske lite för att jag tycker att cykelbyxor låter snoppen ta lite för stor plats i sammanhanget och kan få oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Nå, jag ogillar också skavsår i ändan och är överlag svag för sådant som är bekvämt. Därför drar jag allt som oftast på mig ett par cykelbyxor när jag kör lite längre, det vill säga till stan eller till Kista exempelvis. Men jag ser också till att dra på mig ett par andra byxor över de tajta lycrashortsen.

(På sommaren? Jo, då händer det nog att jag åker naken – det vill säga med endast cykelbyxa och tröja på kroppen …)

För rekreationscykling, eller träning, funkar ju det här med särskilda cykelkläder bra. När det handlar om transport till exempelvis ett möte blir det lite bökigare.  Det kräver lite mer pyssel, so to speak. Och kanske även en större självsäkerhet. Om det är ett kortare möte brukar jag helt enkelt behålla cykelshortsen på och bara byta till civila byxor ovanpå, om jag inte har cyklat i sådana förstås. Då räcker det med att byta tröja.

Om jag behöver stanna flera timmar på samma ställe vill jag helst byta rubbet. Att gå omkring i cykelbrallor under jeansen blir rätt svettigt, i synnerhet om det krävs att man sitter en del av tiden. Dessutom tror jag att aktervyn blir lite märkligt blöjliknande …

Det här klädmeket förtar en del av det sköna i cyklingen, enkelheten. Och det är en av faktorerna som gör att jag inte så sällan tvekar inför att ta cykeln och jag har ännu inte lyckats skapa någon alldeles helgjuten rutin kring det här, även om jag närmar mig.

 

När vinden vänder

Det skulle åkas till Globen i morse. Dustin hade intagit planen för att göra plats åt 80 utställare: leverantörer av it-prylar. Jag skulle dit för att jobba.

Även om jag hade bestämt mig innan för att ta cykeln kändes det inte självklart att dra på sig cykelbrallan och merinoullströjan och ge sig iväg kvart över sju. Det blåste. Jag hade en tid att passa. Jag var rätt trött i benen. Och så ständigt oron för punktering …

Men hade jag nu bestämt mig så hade jag. Och som jag sagt tidigare, jag brukar inte ångra att jag valde cykeln när jag väl kommer iväg. Ibland kan det visserligen dröja en halvtimme på hojjen innan den där känslan av välbefinnande och nöjdhet uppstår. Ibland kommer den inte förrän jag är tillbaka hemma igen.

Det blåste som sagt. Åt andra hållet. Det var tungt.

Trots motvinden landade jag vid Globen redan 8.30, ungefär en kvart tidigare än jag hade räknat med. Ett hastigt ombyte på muggen och sen var jag klar för jobb.

Hemresan blev avsevärt lättare, men vinden hade vänt så det var inte ren medvind utan någon slags sidvind. Och en vind som inte riktigt tycktes kunna bestämma sig för riktning. Ibland fick jag skjuts i ryggen, ibland motade den mig trots att jag körde i samma riktning.

Så är livet på en cykel.

 

På jakt efter billigaste dasspapperet

Det var dags att fylla på lager av dasspapper och för den delen hushållspapper. Och sådant köper man billigast på byggvaruhuset drygt en halvmil hemifrån. Dessutom skulle jag handla mat till ikväll och imorgon kväll. Därför blev valet av cykel även idag enkelt: Bullitt.

Det passade mig också bra att sträckan inte var så lång, även om jag tog en liten extrarunda på väg till en av Sveriges bästa ICA-butiker. Imorrn heter destinationen Globen där Dustin Expo går av stapeln och jag sparar gärna lite på krafterna tills dess. 

När jag kom ut i förrådet upptäckte jag årets första punktering. Lyckligtvis på framhjulet. Det har för övrigt hänt vid flera tillfällen att jag kommit ut till cykel med punkterat däck. Min spontana reaktion är givetvis suck och stön, men ganska snabbt vänds den i tacksamhet. Tänk om luften gått ur redan inne vid Roslagstull igår?

Nä, ska man nödvändigtvis råka ut för punktering ska det ske i förrådet där det är ljust, varmt och alla verktyg finns lätt tillgängliga.

Stockholm tur och retur

 

Ett hastigt möte i stan. En kartong som skulle levereras. Skräp som skulle bort. Det blev lastcykeln idag, även om de flesta cykelvägarna längs min rutt är sopade nu och min lånade La Pierre-racer nog hade varit ett roligare val rent körmässigt.

Vädret var behagligt vårlikt och antingen hade jag en lätt medvind på väg in, eller så var det vinterbenen i kombination med släta, rena cykelvägar som gjorde att det gick lättare än vanligt. När jag kom till returstationen vid Enebybergs tågstation hade jag glömt kartongerna – trots att jag höll en av dem med ena handen för att den inte skulle blåsa av – och rullade förbi de gröna behållarna. Lyckligtvis kom jag på det bara 100 meter senare.

Det var inte självklart att ta cykeln idag. Jag skulle trots allt bara in på ett kortare möte i stan och sen tillbaka. Nästan 4,5 mil på Bullitten. Det är i längsta laget – av tidsskäl. I synnerhet som jag hade gjort den turen i går.  Bilen hade varit mer rationellt. Eller inte. Å andra sidan talade vädret för cykeln … Och så kom jag iväg under lunchtimmen, vilket innebar att jag inte förlorade någon arbetstid på att ta cykeln.

Och så vet jag detta: även om jag tvekar inför att ta cykeln en dag är det väldigt sällan jag ångrar valet när jag väl kommer iväg.

De vill lära dig meka cykel – och kaffe

Cykelkafe Le Mond, FolkungagatanPå cykelkaféet Le Mond på Folkungagatan i Stockholm handlar livet inte bara om cyklar, inte bara om kaffe. Redan inredningen, som rymmer gott om cykelattiraljer och hela cyklar, antyder att båda aspekterna av det goda livet är lika viktiga.

Det gör också det faktum att man erbjuder kurser som berör båda områdena, och som går under vintern och våren.

Under två tillfällen per kurs får deltagarna lära sig hur man mekar cykel – under ledning av veteranen i sammanhanget Henrik van Ingelandt – och vad som krävs för att göra bra kaffe och inte minst vad som är bra kaffe. Kaffe-delen hålls av baristan Martin Slater. Kurserna finns i två nivåer, nybörjare och avancerad.

Så mycket går att läsa på deras webb. Men hur kommer det sig egentligen att ett cykelkafé ger kurser, vad får man lära sig och hur går de till. Jag kontaktade kaféets grundare Kalle Lööw för att få svar. Läs mejlintervjun här.

Fortsätt läsa De vill lära dig meka cykel – och kaffe

Guldkorn: Ormestads podcast om cykling

husky-puff

Det hände sig att en podcast uppenbarade sig i webbläsaren. Det inträffade nog strax efter att jag sökt på Le Mond cykelkafé. Nå, podden som genast ramlade ner i korgen där jag samlar guldkorn är ett avsnitt av Husky Podcast, som drivs av Magnus Ormestad. Avsnittet består av ett stort antal intervjuer med folk som representerar olika aspekter av cykling. Du möter Daniel Hörnqvist på Bikester, grundaren av cykelkaféet Le Mond Kalle Lööw, cykelmissionären Simona Bava, bloggare Jeroen Wolfers med kollega och flera andra.

Podden är från augusti 2014 och Magnus lyckas synnerligen bra i sitt uppsåt att fånga och beskriva cykelkulturen i Sverige. Den är alla gånger värd en lyssning.

Ryggsäcken du inte bli svettig av

JollybikerVi fick ett mejl om en ny variant på cykelväska. Det är egentligen en ryggsäck och själv finurligheten sitter i den ställning som väskan sätts fast i på pakethållaren. Jag avhåller mig från ytterligare försök till förklaringar av vad det handlar om, utan lutar mig mot bilden.

En krydda i sammanhanget är att hela idén och produkten är svensk. Det är en man vid namn Fredrik Bergström som tröttnade på att bli svettig på ryggen av ryggsäcken när han hade börjat cykelpendla till jobbet. Så småningom föddes väskan, som går under namnet Jollybiker.

Hans story nedan:

År 2011 började jag cykelpendla till jobbet och det var då jag fick den första idén till att ta fram en egen cykelväska. Jag saknade valmöjligheter kring färger och tryck och ville inte att cykelväskan skulle se ut som en cykelväska när man inte cyklade.

Men med heltidsjobb och två små barn så föll idén i glömska. Hösten och vintern gick och på våren 2012 när jag började cykla igen så dök idén upp igen. Den här gången beslöt jag mig för att köra på för att se hur
långt det skulle bära.

Nu några år senare så har jag öppnat min webshop och mina cykelväskor finns till försäljning.

– Fredrik Bergström