Att frigöra sig från prylarna

En av de svåraste delarna med att sluta med bil är att göra sig av med prylarna. Om man som jag har tagit för vana att ta med sig allt man kan tänkas behöva vart man än förflyttar sig blir det rätt krångligt när bilen försvinner. Eller åtminstone rätt tungt och på sikt ryggskadande.

Men det handlar förstås inte om att göra sig av med prylar lika med sälja dem på Blocket eller stjälpa dem i sopbilen. Det handlar om att inte ta med sig allt hela tiden. I mitt fall är datorn den största och viktigaste prylen som hängt med mig överallt.

När jag reste till USA för en vila-upp-mig-resa. Datorn åkte ner i Timbuktu-väskan (jag har en närmast kvinnlig förkärlek för väskor). Tillsammans med kameran (en sån där yrkesvariant som väger flera kilo). Tillsammans givetvis med en massa andra prylar.

Nu cyklade jag ju inte till USA, men det var tungt nog att gå och dra på den där väskan längs gatorna i San Francisco och New York. Men jag led inte. Jag behövde grejorna. Trodde jag.

I vardagen funkar inte den inställningen om cykeln är det primära fordonet. Fram tills i februari, då jag började cykla de få kilometrarna till kontoret, åkte datorn med fram och tillbaka. Varje dag. Det är knappast någon lätt variant, och tillsammans med strömadapter och lite tidningar som kan vara bra att läsa på kvällen – eller under dagen – blir det några kilon.

Och för varje kilo som jag måste bära över axeln eller på ryggen ökar risken att jag låter cykeln stå. Att jag tar bilen istället.

Därför har jag börjat lämna datorn på jobbet. Revolutionerande, eller hur? Nå, i mitt fall åtminstone ovanligt. Men jag kan inte lämna mina dokument på jobbet, eftersom jag måste kunna jobba hemma de sista timmarna under dagen (förklaring: jag hämtar sonen på dagis kl 15 eftersom frun är sjukskriven).

Den mest naturliga och självklara lösningen vore att använda ett USB-minne. Det har jag prövat. Det funkar inte. Jag blir förvirrad av de olika versioner som finns på USB-minne och på datorn hemma och på datorn på jobbet. Jag klarar inte att hålla ordning på dem och till slut sitter jag och jobbar med en gammal version och raderar en aktuell.

Min brorsa har visserligen löst det så att han använder USB-minnet som enda minne – han jobbar alltså mot det och sparar aldrig någonting på någon enskild dator. Men mitt jobb som IT-journalist har fått mig att tro (i själva verket har en expert på området fått mig att tro) att ett USB-minne inte klarar den typen av användning i längden.

Därför använder jag en annan lösning: Google Documents. Det är en rätt enkel tjänst på nätet som innehåller en förvisso mager uppsättning Office-funktioner. Du kan skriva dokument, använda kalkylblad och göra presentationer. Allt lagras hos Google och du kommer åt och kan redigera dina dokument från valfri dator.

Det funkar utmärkt för mig. Datorn kan stå kvar på jobbet och jag cyklar iväg till dagis med bara en anteckningsbok och mobiltelefon. När jag kommer hem slår jag på fruns dator och fortsätter att arbeta med samma dokument som tidigare under dagen. Eftersom jag använder Google-e-post också saknar jag inte heller mitt e-postprogram (som jag inte längre använder) på min egen dator.

Från början trodde jag att vardagscykling handlade om att hitta rätt väskor, rätt sätt att transportera saker. Nu vet jag att det lika mycket handlar om att hitta sätt att slippa transportera saker.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *