Jag ser det snöar

Vi startade i vackert väder. Någon snö hade stannat kvar på gräsmattor efter nattens snöfall. Men i princip var det barmark. Perfekt cykelväder!

– Kolla, här är det snö och visst är det fint med snön?! konverserade jag N när vi snart kom till ett stycke grusväg. Han:

– Mm.

500 meter senare hade det lätta snöfallet förvandlats till svårt siktförsämrande dito. Motvinden hade tilltagit och jag tråcklade fram mina solglasögon för att få skydd mot snön. Ytterligare 500 meter senare hade snöflingorna förvandlats till små ilskna häftstift och snötäcket växte snabbt och dolde effektivt alla eventuella stenar, gropar och andra olämpliga deformationer i cykelbanan.

Nu kommer det snart, tänkte jag. Illvrålet från stolen bakom mig. Illvrålet som säger att nu får det faktiskt vara nog! Vi har ju en bil därhemma! Varför ska vi cykla och handla? Det här är inte kul! Pappa!!!!

Men det uteblev. Jag frågade med så lugn stämma som möjligt ”fryser du”. ”Näe”, blev svaret. Skönt.

Vi kom fram till affären och gjorde vår shopping. Packade framväskorna och hängde på dem på cykeln i det ymniga snöfallet. En väl påpälsad herre såg oss, log och sa ”tufft att cykla nu. Ta det lugnt på tillbakavägen.”

Det gjorde vi. Snart kom, inte illvrålet, men väl en tydlig klagosång. N frös om händerna. Jag förklarade att om han bara hade velat ha vantar på sig hade han sluppit frysa. Han fick mina. Gigantiska förstås på hans små händer, men varma. Han var nöjd hela vägen hem.

Vallentuna-svängarna börjar kännas alldeles för korta. En mil är ingen mil, kanske. Får börja köra runt Vallentunsjön för att få lite mer skön tid på cykeln i samband med shoppingturerna. Fast om snön vräker ner tar jag nog den korta vägen.

Imorgon, by the way, åker jag och hämtar cykelvagnen som anlänt från Kanada. Det känns stort. Nästan lika stort som när jag en gång hämtade ut en ny bil från Volvo.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *