Med vagnen till krogen

Det var en skön syn. Lina längst fram, med tillkopplad vagn. De två små i sina selar under kapellet. M hade somnat efter ett tiotal meter. N var vaken, tittade ut genom de tonade plastfönsterna. Det enda som då och då tycktes störa honom var hjälmen som åkte ner i pannan och skymde sikten.

Vi var på väg till krogen.

Nå, vi var på väg till den nästan lokala pizzerian för en bit mat, helt enkelt. Anledningen till att jag skriver om det här är att det var första gången hela familjen var på väg med cyklar.

Det kändes helt enkelt så rätt, så självklart och så att säga mentalt bekvämt. Själva grejen alltså, att inte packa in hela familjen i en oljebrännare på drygt ett ton och tuffa iväg de där kilometrarna. Att inte behöva krångla in barnen i sina supersäkra men ack så klumpiga bilstolar.

Och för den delen att inte behöva gå! (Jag går när jag måste, men jag slipper helst … ) 

Men färden avslöjade en nackdel med cykelvagnens konstruktion: N verkar inte kunna  sitta riktigt bekvämt med sin hjälm på huvudet – där den förstås måste sitta.  Det är som att sitta bakåtlutad i en stol med högt ryggstöd; hjälmen tar liksom emot och skjuts framåt. På hemvägen hade han tydligen löst problemet själv – såg vi när vi kom fram – genom att ta av sig hjälmen (och för den delen mössan). Eller löst och löst, det var förmodligen så han såg det i alla fall.

Å andra sidan har han ju åkt i vagnen tidigare utan att hjälmproblemet tycks ha uppstått. Det kanske var en tillfällighet, bara. 

Idag har jag förvisso ofrivilligt haft en cykelfri dag. Benen har faktiskt känts lite möra efter veckan. Jag har förmodligen cyklat mer och med tyngre last än tidigare. Det blir lätt så, märker jag. Cykeln är svårt, eller snarare glatt, beroendeframkallande. 

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *