Misslyckad vägfinnartur med framgång

Tanken var att följa de där cykelvägsskyltarna jag hade sett från bilen tidigare. De antydde att det faktiskt finns en cykelväg till Arninge (dit jag skulle idag för att köpa färg och lite skruv å annat).

Det regnade. Sonen kläddes i sina farmors-fådda Didrikson-kläder med flera lager tröjor och byxor under. En varm kille är en glad kille, hoppades jag. När vi sen rullade ner i närmast snöblandat regn och det bet i handryggarna (var la jag vantarna?) hördes inte ett ljud från baksätet, alltså barnstolen. Gott, tänkte jag och trampade på i rätt god fart för att få upp värmen.

Så småningom kom vi till den första Arninge-skylten. Vi följde den, svängde ner under stora vägen och kom upp på en löparslinga. Mycket märkligt. Fortsatte spåret och väntade på nästa skylt. När den inte kom och vi körde allt längre in i skogen på det där löparspåret eller vandringsleden vände jag. Lyckades hitta rätt skylt och rullade på genom fullständigt dött, regngrått och ruggigt radhusområde.

Arninge vänster, stod det på en skylt fast jag visste att Arninge låg åt höger. Vi hade precis passerat under Arningeleden och eftersom det inte fanns någon cykelväg åt höger följde jag skylten. Hur som helst skulle vi inte komma helt fel, eftersom vägen åt det här hållet ledde hem.

Och mycket riktigt, Arninge dök aldrig upp längs den där vägen, inte heller någon skylt som talade om åt vilket håll vi skulle ha svängt. Istället kom vi hem. Sonen påminde mig om att vi skulle till K-Rauta, vilket jag hade sagt. ”En annan gång, skyltarna stämde inte”, sa jag. 

Jag vet inte om han förstod det. Men jag förstod i alla fall att det inte finns någon bra cykelväg till Arninge. Den andra – och viktigare – poängen med dagens cykelutflykt är att sonen har fått ytterligare en timme på cykeln. Invänjningen, om man nu kan tala om någon sådan, går över förväntan.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *