Oväntade effekter som lyfter

Att man får bättre kondition av att cykla är självklart och uppenbart. Att bättre kondition leder till att man mår bättre är nästan lika uppenbart och självklart. Så att man mår bättre av att cykla istället för att ta bilen är inget nytt eller oväntat. Men det finns några effekter som jag inte riktigt hade förutsett.

1. Jag får mer tid. Trots att cykling tar mer tid än att åka bil motsvarande sträcka innebär cyklingen att jag får mer tid. Det låter bakvänt och på sätt och vis är det också det. Om det tar 30 minuter att cykla till affären medan det med bilen tar 15 minuter (inklusive parkering och gångtid till själva butiken) borde rimligen cyklingen innebära att det blir 15 minuter mindre kvar av dygnet. Och så är det förstås.

Men om jag sitter i bilen i 15 minuter känns den tiden som dödtid. Jag väntar på att komma fram och kan inte göra något – mer än att lyssna på radio och möjligen kallprata med någon i telefon. Åtminstone kan inte jag genomföra några viktigare telefonsamtal när jag kör bil. Biltid kanske kan betraktas som vilotid, men vem känner sig piggare efter en bilfärd?

När jag sitter på cykeln känns varje minut som aktiv tid. Jag väntar inte på att komma fram, jag tar mig fram. Och trots att det alltså är en synnerligen aktiv tid handlar det samtidigt om vila. Inte fysisk vila, men väl mental vila. Det låter hurtigt och kanske passar just det begreppet rätt bra här. Men konsekvensen har inget med hurtighet att göra, snarare med välmående.

2. Jag kliver ur min dvala. Varje skiftning i vädret blir ytterst påtaglig på ett sätt som de inte blir när jag sitter i plåtburken. Jag är knappast någon naturmänniska men inser att den fysiska kontakten med den verkliga omvärlden gör gott. Även om det handlar om snöblandat regn och förlamande kyla ibland – som i morse när jag åkte med N till dagis utan mössa under hjälmen. Men jag känner åtminstone att det blir blött och kallt. När jag sitter i bilen måste jag i värsta fall sätta igång vindrutetorkarna och vrida värmevredet ett snäpp åt höger.

3. Jag ser saker. Den här punkten hänger ihop med punkt nummer 2. På cykeln ser jag saker. Typ lyktstolpar, bilar och annat jag inte vill köra in i. Men jag ser också detaljer som ingen normal människa hinner uppfatta i 50, 70 eller 90 knyck genom en tonad bilruta. En man med en lustig keps. En ful blomma i ett fönster. Konstigt klotter på tågbommar. Detaljerna i sig behöver inte vara – och är det sällan – särskilt viktiga. Det viktiga är att jag uppfattar dem. Fråga mig inte varför det är viktigt, det bara känns så.

4. Stressen avtar. Förmodligen hänger den här punkten ihop med alla punkter ovan. Och att en vältränad människa löper mindre risk att drabbas av stress är både vetenskapligt bevisat och tämligen känt. Möjligen är också det faktum välkänt att en människa som tvingas göra saker i ett lugnare tempo löper mindre risk för stress. För mig var det nyss en behaglig upptäckt.

För inte så länge sedan hade jag blivit väldigt störd och stressad över att behöva ägna tre eller rentav fyra minuter åt att montera lasten efter dagens shopping på cykeln. De tunga väskorna med maten ska hakas på frampakethållaren medan den våta snön smetar sig fast i ansikte och på händer. Påskpresenten till N och M ska spännas fast, plaskblöt och kall ovanpå frampakethållaren. Liksom blöjpaketen.

Men det känns helt cool. Till och med skönt. Och jag är inte det minsta stressad.

Med detta sagt vill jag också säga att jag kommer att sakna bilen. Faktiskt. För trots att biltid ofta känns som dödtid är det också kul att köra bil. Och det finns onekligen många praktiska fördelar med bilen som transportmedel. Men det finns trots allt något i cyklingen som går utanpå allt detta.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *