Det förefaller ibland omöjligt

Ibland får jag inte ihop det. Eller snarare, det händer ofta att jag inte får ihop det. Att leva utan bil borde inte vara svårt. Men det är det. Rent praktiskt. Det vore inte svårt om släkt och vänner bodde i samma lilla by som jag. Men de bor på andra sidan stan. På andra sidan  motorvägen. De bor längs andra kollektivtrafiksystem.

Visst kan det vara enkelt: strunta i alla födelsedagskalas, släktträffar, spontana kompisträffar på fel sida stan. Håll mig hemma. Titta på tv, skriv på bloggen, kolla mejlen, gör ingenting på Facebook. Var hemma och försök att umgås med folk via nätet.

Eller: strunta i familjen. Åk själv (barnens rutiner och behov innebär faktiskt en särskild utmaningen när det kommer till att resa kollektivt och sent på kvällen – åtminstone har vi svårt att bortse från dem). Men inte ens det funkar alltid, av tidsskäl.

Och nä. Det går inte. Vill inte stanna hemma. Vill inte strunta i familjen.  Ordnar en bil för kvällen, eller vad det kan gälla.

Visst, vi äger ingen bil. Men det känns inte som om vi skulle klara oss utan en. 

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Pål skriver:

    Jag brukar tänka att det är inte vad jag själv gör som räknas. Det viktiga är istället att mina handlingar inspirerar andra. Det blir en positiv återkoppling som sammantaget har betydelse. Därför hjälper det inte om jag lider mig igenom min klimatångest. Det inspirerar inte särskilt många.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *