Jag måste driva ut racercyklisten

Det slår aldrig fel numera. Jag rullar iväg i en rätt behaglig takt. Tänker att nu måste jag tänka på att ta det lugnt. Fortsätter en bit, sneglar ner mot växelreglagen. ”Så låg växel! Nä, jag får nog allt växla upp lite.” 

I med en högre växel. Farten ökar. Snart kommer värmen ordentligt under jackan. Uppförsbackar ignoreras. Nu gäller det att hålla en jämn fart. Inte sacka. Gärna öka.

Så går det nerför. Skönt! Då kan man vila lite. Men bara lite, knackar någon fram på axeln. Sådär, nu är det nog dags att utnyttja nerförslutet och skicka in en högre växel. Farten ökar ännu mer.

När det planar ut växlar jag ogärna ner igen. Försöker behålla den högre farten. 

Det bor en racercyklist i mig. Under de första veckorna med den nya cykeln hade han vett att sansa sig, att hålla sig i bakgrunden. Men nu vill han fram fram fram. Spara tid, kör snabbare. Plåga dig lite nu! Se turen som ett träningspass. 

Så jag stånkar på och kommer väl fram lite tidigare än vad jag hade räknat med. Men betydligt svettigare. Och Trucker-cykeln är ingen racerhoj. Den är inte särskilt skön att cykla på på det viset; starkt framåtlutad och med ständigt högt tryck på pedalerna. 

Det är förmodligen lika mycket stress som tävlingstendenser bakom det hårdnade förhållningssättet. Jag måste säga att jag är lite besviken på mig själv. Hade hoppats att jag skulle lyckas behålla mitt återvunna lugn från den första tiden med cykeln som bilersättare. Nu tycks det alltså som om bilstressen krupit över i hojen. 

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska ta det lugnare. En snitthastighet på sisådär 20 knyck i vindstilla – eller medvind – är för tillfället den övre gränsen. Någon gång får jag skaffa en racerhoj så att min racercyklist får sitt lystmäte – på rätt sätt och vid passande tillfälle.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *