Inte över en natt

Förändringar tar tid. Ju större förändringar desto längre tid. Nå, det är knappast någon särskilt uppseendeväckande insikt. Men först nu börjar den landa hos mig, när det gäller detta att gå från bil till cykel. Det kommer att ta år innan det känns helt självklart, innan jag slutar att sakna den egna bilen. Kanske är det som att sluta röka, i somliga avseenden. 

Det är lätt att sluta köpa cigaretter, att sälja bilen. Och de första dagarna kan kännas ganska okej eftersom man trätt in i något nytt, nyttigt och utmanande – och eftersom det tycks gå så oväntat bra efter redan några dagar.

Men det är sen utmaningen börjar. När nyhetens behag dunstat. När vardagen tar över. Och det är där jag befunnit mig en tid. Först nu börjar jag alltså inse vidden av detta att inte äga eller ha omedelbar tillgång till en bil i det här samhället.

Cykeln tas inte på allvar av trafikplanerarna. Cykeln tas inte på allvar av folket, ens. Läste en krönika i någon dagstidning där krönikören ondgjorde sig över att cyklister tycktes ägna sig åt att ”leka att cykeln är ett fordon”. För honom liksom för många andra är cykeln tydligen något annat, en leksak, ett tidsfördriv, ett idrottsredskap eller bara något man använder när det råkar passa och kännas bra. 

Min cykel blir hur som helst allt bättre, allt skönare att cykla på. Och vi har precis hyrt en bil för Gotlands-semestern i augusti. Somliga förändringar måste få ta tid. I alla fall om de ska bli beständiga.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *