Bilen kan gott stå där – glasburkarna får vänta

Min andra jobbdag var fantastisk. I synnerhet resan in till stan. Jag blir som barn på nytt på cykeln. Varje gång. Vilket är märkligt eftersom jag blir som barn på nytt även i bilen. Fast då inte varje gång.

Morgonen var klar, solig och aningen höstkylig. Bilen stod i carporten. Den smutsiga, dammiga, repiga bilen. Även om jag tar cykeln framför allt för att det är kul, för att jag mår bra och för att det är billigare kan jag inte låta bli att känna mig extremt nöjd varje gång jag närmar mig stan på cykel. Ser ut över det sega bilhavet som kommer uppifrån Danderyd, Täby och Åkersberga. Jag rullar förbi dem i kön och bryr mig inte om att de kör om mig snart. De stöter på nytt stopp vid Roslagstull. Och där ser jag att förarna i plåtlådorna inte alls ser särskilt nöjda ut. Jag tycker inte synd om dem, men om jag hade skrivit en roman eller en låttext hade jag antagligen formulerat det så.

På lunchen bad min fru mig att köpa ett tiotal glasburkar till våra kryddor. Det. Kan jag inte … göra. Meddelade jag.

– Jag får inte plats med dem i mina väskor.

Med bil hade jag givetvis inte kunnat komma undan så lätt. Då hade jag fått dra till med något om tjock trafik eller så. Vilket inte hade varit någon lögn.

Skämt åsido. Jag blev lite besviken över att inte kunna utföra det ärendet på grund av att jag hade tagit cykeln och inte bilen. Tankarna började åter vandra åt den där cykelvagnen som lurat i bakgrunden sedan vi sålde vår barncykelvagn. Men hur kul är det att cykla med vagn? Inte särskilt. Fast jäkligt kul att kunna ta med sig saker som andra anser att det krävs en bil för.

Till saken hör att jag inte heller har någon pakethållare bak, eftersom jag ofta skjutsar M i barnstolen som sitter på ett fäste i ramen. Med en pakethållare hade jag ju kunnat ordna med en låda för alla glasburkar. Så det är långt ifrån omöjligt. Inte ens särskilt svårt. Men just i dag var det det.

På väg in till jobbet drog jag fram min iphone och försökte ta lite bilder. Det gick sådär. Men här är iallafall nåt. Bilen, den klarar sig utan mig även imorgon. Det är en vacker tanke som blir till vacker verklighet om sisådär tio timmar.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *