När jag nästan mördade min frus cykel

Det hade som vanligt varit lite ont om tid. Ilastningen av bilen hade gått fort. Sist hängde jag på cyklarna på en sån där billig hållare som kläms fast runt dragkroken. Det hade jag gjort många gånger förr och jag visste precis hur jag skulle dra remmarna för att cyklarna skulle sitta stadigt. Som en extra säkerhet fäste jag en rem mellan cyklarnas övre rör och bilens bakre takbåge. Så att cyklarna verkligen inte skulle kunna ramla av.

Färden mot Nynäshamn gick rätt fort eftersom vår sedvanliga köpa-kaffe-paus i Mörby hade dragit ut lite på tiden (inte mer än vanligt, men vi har ännu inte lärt oss hur lång tid det där stoppet brukar ta).

Vår nedlastade Saab rullade så småningom ner mot båtarna i hamnen med tveklöst stockholmstempo. Biljettkurarna var ännu öppna och vi blev anvisade fil nummer 5. Vi rullade fram, stannade, andades ut.

I den öppna dörren uppenbarade sig tämligen omgående en lätt orolig kvinna.

– Ni kanske borde kolla era cyklar. Den ena släpar i marken.
– Ojdå, tack, svarade jag och tänkte att ”släpade i marken” var väl förmodligen en kraftig överdrift. Cykelhållaren brukar kunna vrida sig på kroken vilket för en oinvigd kan se rätt dramatiskt ut. Men släpa i marken, nä.

Min frus cykel hade levt extremt nära döden. Släpat i marken var precis vad den hade gjort. Den hängde inte längre på hållaren. Den hängde i en rem. Det vill säga framdelen hängde, bakhjulet stod på marken. Hållaren satt helt lös på dragkulan.

En närmare inspektion avslöjade att jag hade glömt sprinten som skulle ha låst hållarens fasta grepp.

Jag konstaterade att skadorna på cykeln var minimala för att inte säga obefintliga, städade upp efter mig körde strax ombord på båten.

Och lät bli att tänka på vad som hade kunnat hända. Om cykeln ramlat av på motorvägen – där vi naturligtvis inte hade varit ensamma.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *