Klimatkrisen är mitt fel. Förlåt!

Jag blippar upp värmen till 21 på värmepumpskontrollen. Det var lite kyligt. Och så stor skillnad gör det nog inte på elräkningen.

Vad mörkt det var där inne i vardagsrummet. Jag tar en runda och tänder upp. Lampan i hörnet. Mysigt. Den över bokhyllan. Nu börjar rummet leva. Den vid soffan. Förresten, båda två. Det ser varmt och gott ut. Nu trivs jag.

Sen går jag ut ur vardagsrummet. Men kan då och då kasta en blick in i det och känna mig nöjd. Känna att det är mysigt. Typ.

Den där lilla lampan i köksfönstret. Varför har ingen tänt den? Det måste jag göra. Sådär. Ser ju trevligt ut. Oc spisfläktlampan måste vara på också. Det känns så mörkt annars. Det känns mörkt. Det är inte mörkt, jag ser utomordentligt. Men känslan är inte optimal.

Vi träffar en vän i stan. Jag måste först cykla hem för att hämta bilen. Japp, för att hämta bilen och åka tillbaka till stan. Det blir för sent för våra barn annars som skulle behöva åka kommunalt hem tillsammans med mamma. Jodå. Det blir försent. För våra barn. Därför tar jag cykeln från stan ända hem till Täby Kyrkby. Duschar, sätter mig i bilen och åker tillbaka till stan.

Det där sista ser ju förstås ut som ett extremt exempel. Som något som bara skulle kunna förekomma i en textbok om hur den moderna människan – modern i industrialismens mening – beter sig. Men det var precis vad jag gjorde idag. Först nu efteråt inser jag hur dumt det var. Fast jag hellre vill kalla det onödigt. Men bekvämt var det. På kuppen fick jag nöjet att bränna fyra liter bensin och betala 20 kronor i trängselskatt. Bekvämlighet kostar.

Just det. Bekvämlighet kostar. De fyra literna bensin och de 20 trängselskattkronorna är förstås en försvinnande liten del av den total kostnaden. Liksom elpriset för de lampor som står och brinner i vårt hus för att det är mysigare så.

Men hur mycket är vår bekvämlighet  som den ser ut idag värd? Var går gränsen mellan bekvämlighet och nödvändighet? Kan vi fortsätta våra liv så här? Såvitt jag vet, nej.

Däremot tror jag inte att vi behöver leva obekväma liv. Begreppet bekvämlighet är förstås relativt. Om vi inte hade haft bil och inte hade haft råd att åka kommunalt utan barnen varit tvungna att åka på våra cyklar, då skulle en resa i Roslagsbanetågets varma famn framstått som ytterst bekvämt.

Lamporna som sprider mys i huset kan ersättas av ljus (måste ta reda på hur mycket energi ett stearinljus drar från tillverkning till ljusstaken hemma) eller möjligen av en ändrad inställning till vad som är mysigt. Förmodligen en kombination.

Vi måste ändra våra referensramar. De flesta som hör att jag cyklar ofta till jobbet och hem, en resa på totalt cirka fem mil, höjer på ögonbrynen och utbrister oj, vad duktig du är. Det tyckte jag också i början att jag var. Duktig. Det var ju närmast en bedrift, tyckte jag.

Nu är det oftast bara en vanlig resa in till jobbet (inte när det snöar, blåser motvind och jag inte lyckats få i mig särskilt mycket lunch innan hemresan – då ser jag det fortfarande som en bedrift) och jag tänker att de där som sitter i sina plåtkistor i  köer, betalar trängselskatt och letar dyr parkering på något vis är duktiga. Eller åtminstone betydligt mer uthålliga än vad jag är. Jag skulle aldrig stå ut med ett sådant liv.

Men våra referensramar är olika. Det är bekvämt för dem. Det är obekvämt för mig. Det är så enkelt. Och ramar går att förändra. Mina har förändrats. För inte så många år sedan tyckte jag också att det var bekvämt att sitta i plåtlådor i sniglande köer.

Hur kan vi lyfta oss ur industribekvämligheten? Innan den kväver oss och lämnar oss som ruttnande, levande lik i den spruckna asfalten, som sönderbrända zombies under våra myslampor i soffan, som uttorkade skal med sommardrink i hand under våra infravärmare i augustinatten.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. 20 november, 2010

    […] This post was mentioned on Twitter by Henrik Rådmark, Henrik Rådmark. Henrik Rådmark said: Vill vi bli lämnade som sönderbrända skal med drink i hand under infravärmaren i augustinatten? http://bit.ly/c4B7eU […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *