Bullitt – allt annat känns puckat

Bullitt Clockwork
Bullitt får sista justeringen av Andreas Jacobsson före leveransen.

Så den finns verkligen på riktigt?! Det var min första irrationella tanke när jag fick syn på Bullitt-cykeln i Andreas Jacobssons garage. Andreas är Bullitt-tillverkaren Larry vs Harry:s representant i Stockholm och kör själv en sådan cykel. Cirka tio mil om dagen. I Stockholm som cykelbud. Bullitt-cykeln har han kört sedan 2008, så det han inte vet om cykeln … finns inte.

Andreas tog hand om leveransen. Vid två tillfällen har jag hämtat en ny bil från bilhallen. Det här var exakt samma känsla inför själva fordonet. Exakt! Fast jag fick förstås inte samma service, upplevde inte samma hjälpsamhet och samma kunnande som hos Andreas.

Han justerade växlarna, vilket han påpekade att han hade tappat känslan för. Sin egen bud-Bullitt kör han nämligen fixed. Det vill säga utan växlar och utan frihjul. Pedalerna står alltså aldrig stilla så länge cykeln rullar. Drivlinan slits så mycket att han skulle behöva byta allting efter tre veckor på jobbet under vintern.

En fixed lastcykel. Vad säger man? (Berättade jag att han körde Vätternrundan i år med den där cykeln? Med 25 kg last.  Det var lite jobbigt, medgav han. Se videoklippet längst ned.)

Andreas Jacobsson
Stort tack till Andreas Jacobsson som ledsagade mig in i Bullittens sköna värld.

Premiärturen var kort. Den företogs i garaget och varade cirka en minut. Det kändes sjukt. I fem sekunder. Cykeln är lång, cirka två och en halv meter. Framhjulet sitter alltså ungefär en och en halv meter framför styret (jag har inte mätt, men ungefär). Styret rör sig helt i horisontalplanet. På en vanlig cykel lutar ju gaffelröret, det som styret sitter på och som vrider framhjulet, så att styret roterar i ett lutande plan. När du svänger rör sig ena styrhandtaget alltså framåt och uppåt en aning. På Bullitt-cykeln rör det sig bara framåt. Big deal? Nej, men det ger en lite märklig känsla.

Så i fem sekunder kändes cykeln sjuk. Sen började jag förstå hur den betedde sig. Efter en minut kändes det i stort sett som vanligt, om än lite vingligare. Eller som vanligt, det gör det aldrig på en Bullitt skulle det visa sig senare. Det kändes snarare vant. Nytt men vant. Get it? Whatever.

Hans på Larry vs Harry hade skickat med lite godsaker i form av sommardäck, en styrdämpare och ett rakt styre. Det hamnade på flaket. Sedan på med min fullpackade messengerväska i ena änden. Om Andreas hade velat hade han fått plats också, även om han fått sitta med kraftigt böjda ben.

Snart rullade jag ut på Fleminggatan och över Barnhusbron. Det gick sådär. Lite slingrigt, som en vilsen orm på is. Balansen är inget problem, men jag insåg att det nog tar någon kilometer eller två innan det går spikrakt. Till saken hör också att det var moddigt och lite isigt. Och även om cykeln är stadig beter den sig annorlunda på is och snö än en normalkort cykel med normalstort framhjul.

Fast en grej upptäckte jag är riktigt kul. Nämligen att sladda med den. Det skedde förvisso ofrivilligt några gånger, och jag tänkte att så här måste det kännas att sladda med en buss. Typ.

När jag kom ut ur stan och kunde dra på lite kom det allra bästa fram ur cykeln. Den har en elmotor. Någonstans. Jag vet inte om den sitter i framhjulet eller vid bakhjulet. Men den måste sitta någonstans. Det är omöjligt att en sån här cykel kan vara så snabb utan motorassistans.

Skämt åsido. Både Hans och Andreas har förklarat att den är snabb. Visst, har jag tänkt. Båda har cyklat åtskilligt mer än jag och för en kille som kör 30 mil med 25 kg last på en fixed-Bullitt är väl vilken cykel som helst snabb.

Men det är helt osannolikt hur lätt den går. Jag körde med vad jag upplevde var samma belastning som på min korta och drygt tio kg lättare cykel, min Surly LHT. Det tog lika lång tid hem. (Och då fick jag ändå vända på ett ställe där något ljushuvud lagt en stor snöhög på cykelbanan, och gå tillbaka hundra meter.)

Det är möjligt att Surlyn är snabbare på torrt underlag. Den är ju lättare och har större hjul. Men skillnaden lär inte vara särskilt stor.

När jag parkerade cykeln bredvid bilen hemma i carporten tänkte jag att det här borde vara en storsäljare i Sverige. När vi köper bilar köper vi helst kombibilar som går att lasta i. Och det är fullt logiskt. Om man ändå lägger en kvarts miljon på en bil som för ungefär samma pengar går att få antingen med stort lastutrymme eller med ett litet, så är det ju korkat att välja en modell med litet lastutrymme.

I kommande inlägg går jag in mer i detalj på hur den är att köra. Fortsättning följer således.

Bullitt Clockwork
Andreas Jacobsson justerar Bullittens växlar. På sin egen Bullitt har han slutat med sånt. Han kör fixed.

3 trackbacks / pingbacks

  1. Enkel, enklare, fixie Cycleville STHLM
  2. Möt fyra tungviktare från Holland Cycleville STHLM
  3. Skrottripp om måndagen - Cycleville BLOGG

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*