Bullitt-test, dag 2: Ajöss gamla åbäkiga björkskåp

Gårdagens inlägg var det första i en serie som beskriver mina erfarenheter av Bullitt-cykeln, som jag alltså har fått låna för test under en period. Här är dag 2.

En Bullit kommer lastad med skåp

Det skulle ut. Ut och bort. Så långt som möjligt. Det gamla björkskåpet i massiv, tätvuxen björk hade inhandlats på Blocket och jag minns att släpet knäade under tyngden. När vi skulle få upp det för trappan höll tre stora starka gubbar på att tappa det. Det blev fula märken i väggen. Men det kom upp.

Men det skulle aldrig någonsin komma ner igen. Inte i samma skick. Därför gick jag loss på det igår kväll, först med skruvmejsel sedan med bräckjärn. Det blev en brädhög av ansenligt mått. Och ansenlig tyngd. Men idag skulle det iväg.

Eftersom jag hade Bullitt-hojen parkerade i carporten var det ett lätt beslut att fatta. Det här gamla skåpet skulle få åka cykel det sista det gjorde. I minus 15 grader! Ha! Samtidigt skulle det ge mig ett bra hum om hur mycket den här hojen tål och klarar.

Lastningen bjöd inga problem. Jag staplade och säkrade med två remmar. Sen rullade jag iväg lätt och geschwint.

Eller, nej. Jag fick knappt fart på den tunglastade cykeln. Efter en meter höll hela ekipaget på att välta och det var med nöd och näppe jag lyckades hålla emot. Sen gick det bättre. Jag rullade iväg och vande mig åter så småningom vid den speciella körstilen som krävs. På en vanlig cykel flyttar du själv tyngdpunkten om cykeln börjar luta samtidigt som styret så att säga hänger med  (man tänker inte på det, men det är så man gör). När den här hojen är tungt lastad måste du aktivt styra upp om du håller på att tappa balansen, samtidigt förstås som du följer med med kroppen. Det låter kanske som ett problem, men det är det inte. Det är en lite modifierad cykelteknik som snabbt sätter sig i ryggmärgen.

Trots  tyngden på flaket gick det i ett hyggligt tempo. Det kändes inte tungt som i klumpigt och jobbigt, snarare lite segt. Vid några tillfällen mötte jag lite högre snövallar på cykelbanan, och feg som jag var valde jag då att stanna och rulla vid sidan av dem.

En egenhet som det lilla framhjulet för med sig är att du inte på samma sätt som med en vanlig cykel kan ta dig över exempelvis hårda snövallar som är högre än drygt en decimeter, uppskattningsvis. Eller, det kanske går om man satsar, men jag klarar det inte.

Bullitt vid Hagby, Täby

Utsikt från ett Bullitt-styre. Det ser ut som jag håller på att köra av vägen. Men det gick bra.

Resan ut till soptippen, eller Återvinningscentralen som det heter. Gick bra. Här och där halkade bakhjulet i sidled när jag kom för långt ut på den sluttande vägkanten, men det kändes aldrig otryggt.

Egentligen finns inte så mycket mer att säga. Jag kom fram, lastade av, åkte hem.

Jo, en detalj är värd att nämna. Såväl på- som avlastning gick betydligt lättare än om jag hade kört skåpvidundret i vår Saab 9-5, eftersom det bara var att lägga på och lyfta av istället för att lägga in genom bagageluckehålet och sedan dra ut dem ur samma hål. Och jag är faktiskt inte helt säker på att jag hade fått in allting i Saaben.

En konsekvens av tippturen var att färgen skavdes av på ett par ställen på hojen. Så nu blir jag väl tvungen att köpa den. 🙂

Bullitt på Hagby, Täby

Bullit vid Hagby, Täby

Det var inte så trångt på tippen idag. Inte så mycket bilar. Och bara en cykel faktiskt.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. 23 december, 2010

    […] This post was mentioned on Twitter by Henrik Rådmark, Henrik Rådmark and Henrik Rådmark. Henrik Rådmark said: Bullitt förde björkskåpet till galgbacken. http://bit.ly/gCGEu3 #lastcykel #cykling #cykel […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *