Cykling och blodpudding

Blodpudding

Jag har feber. Ont i halsen. Lätt huvudvärk. En näst intill förlamande matthet. Men jag måste ha mat. En hämtpizza, bestämde jag mig faktiskt aningen motvilligt för, hur märkligt det än kan låta. Dessutom måste jag handla mjölk och annat som aldrig får ta slut i kylen.

Men skulle jag verkligen sätta mig bilen för att åka den ynka kilometern ner till affären och pizzerian? Jojo, mamma, jag vet att man ska ta det lugnt när man har feber. Men det är inte så mycket feber, mamma. Och jag lovar att cykla väldigt väldigt långsamt.

Nå, mamma var inte inblandad i diskussionen. Den pågick inom mig men jag antar att uppfattningen att man knappt får röra ett finger när man har feber springer ur min uppväxt.

Nä. Jag tar cykeln. Vill inte missa en chans att köra lite i dag i alla fall. Och det föreföll ändå lättare än att lasta in lådan med tomburkar i bagageluckan, backa ut bilen ur den trånga carporten för att sedan nere vid affären parkera bilen, öppna bagageluckan och bära lådan med tomburkar och -flaskor 50 meter till affären. 50 meter är en ansenlig sträcka när man har feber.

ABUS-lås på Bullitt

Underbara fastmonterade lås!

Så jag låste upp cykeln, satte upp lådan med tomburkar på flaket och la min väska som måste följa med överallt, bakom lådan (allt viktigt måste ligga i den väskan. Regeln är att jag alltid måste lägga tillbaka det viktiga i väskan. Annars kommer jag inte veta var de är. Och då kan det bli som när hustrun och jag cyklade en mörk, regnig kväll och jag innan vi åkte försäkrade att jag hade en reservslang i väskan. När hon sen fick punktering på en synnerligen mörk del av vägen – bilvägen – upptäckte jag att pumpen saknades i väskan.)

Jag rullade nerför backen till affären och gladde mig åt bekvämligheten med nya dubbdäcket fram. Nu kunde jag köra som om det vore torr asfalt. (Men jag anser fortfarande att dubbdäck handlar om bekvämlighet, att det inte är en nödvändighet).

Jag parkerade cykeln fem meter från ingången till affären och tog med mig väska och låda med pantbara varor.

Varje gång jag gör det där, eller motsvarande, förvånas jag över hur lätt det känns att åka till affären eller vilket ärende det nu är man ska uträtta. Och då har jag ändå A-till-B-cyklat regelbundet och ofta sedan 2008. Det har förmodligen att göra med 1. jag har inte suttit i bilen och väntat på att komma fram (jag gillar inte att vänta)  2. jag har varit fysiskt aktiv när jag kommer fram – vilket gör att allt känns lättare 3. att jag inte har behövt leta parkering, parkera, gå från parkeringen till var jag nu ska och 4. vetskapen om att jag inte gjort av med stålar på bränsle och någon förvisso lätt irrationell uppfattning om att jag inte bidragit till CO2-utsläpp (irrationell eftersom det rör sig om så väldigt lite) och 5. att jag kanske kanske inspirerar andra genom att visa att det går att utföra vad deras ryggmärg säger är typiska bilärenden, utan bil.

Den sista punkten blir särskilt påtaglig efter det att jag skaffade Bullitten. För då är det verkligen enkelt att köra varor. Inget packande av väskor som ska bånglas med och fästas på diverse pakethållare. Och när en vanligcykel fullastad med säg en veckohandling – i den mån det ryms – blir tung, seg och svårmanövrerad, blir Bullitten ännu stabilare och i vissa avseenden lättare att köra.

Bullitt stöd

Bullitten står klippstadigt när man lastar, till skillnad från min Surly. Du ser flaket och det utfällbara stödet på undersidan.

Det sistnämnda kanske eventuella betraktare av mitt lastade fordon inte ser, men de torde se att det finns sätt att lösa även lite tyngre transportbehov som inte involverar gamla kära V70:n.

För danskar och holländare är det här vardagsmat, inget de tänker på såvitt jag förstår. Men för stockholmare och Täby-bor är det uppenbarligen inte självklart. (Jag brukar parkera vid postlådorna intill affären. Tidigare i veckan när jag lastade på veckohandlingen kom en dam fram mot lådorna. Hon hade ett brev i handen och vände sig mot mig. ”Ska du tömma nu? Hinner jag få med det här brevet” frågade hon. En granne frågade om jag hade börjat arbeta som cykelbud.)

Nå, den lilla cykelturen hade fått mig att tappa intresset för den där pizzan. Jag funderade på att ta ett paket tortellini. Italienskt, liksom. Men sen kom jag på det: blodpudding! Det skulle verkligen bli gott. Med lingonsylt förstås.

Jag är övertygad om att hade jag tagit bilen hade den där pizzan åkt med hem. Sen hade jag suttit med svullen mage och undrat varför i helskotta jag hade gjort om samma misstag igen. Att äta en pizza.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Marcus skriver:

    Så fint skrivet. Jag blir inspirerad, även om jag är en hängiven A-till-B-cyklist som inte tar bilen under milen.

    Jag skulle SÅ gärna vilja ha en Bullitt, men det ligger utanför min budget just nu. Har dock funderat skarpt på att skaffa en cykelkärra. Då kan man stoppa dottern i den på väg till förskolan, koppla av och låsa fast den där och sedan bege sig till jobb på cykeln. På väg hem blir det dottern i kärran igen. Dessutom borde det funkar också funka att veckohandla med en sådan kärra.

    Oj, mycket babbel.

  2. Henrik Radmark skriver:

    Cykelkärra är en toppenidé! Jag hade en när barnen var mindre och båda fick plats i kärran. Den användes inte bara för barntransport utan också vid storhandling etc. Men det är avsevärt mycket tyngre att köra med kärra än Bullitten. Fast det spelar inte så stor roll i alla lägen. Fördelen med vagn är förstås att det går att koppla loss den som du påpekar. Rekommenderas varmt, med andra ord.

  1. 24 januari, 2011

    […] This post was mentioned on Twitter by cycleville, Henrik Rådmark. Henrik Rådmark said: Bloggat: Cykling och blodpudding. http://www.cycleville.se/2011/01/23/cykling-och-blodpudding/ #cykel (snart bara på @cycleville) […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *