Barn i lådcykel häpnar över Bullitt

Att cykla om morgonen kan vara en extremt vacker upplevelse. Vägarna genom Täby och Danderyd fylldes idag av ödmjuka, vänliga bilister. Solen sken. Avslutningen på dagen fyllde mig med hopp. En sexåring vid ICA tog familjens lastcykel för självklar – och var extremt nyfiken på min Bullitt. Cykeln har kommit för att stanna i hans liv.

Det finns tillfällen då jag uppskattar min cykel särskilt mycket. Som i morse. Det var första gången på länge  jag körde i rusningstrafik. Vilket som alla vet är ett felaktigt begrepp eftersom det betecknar trafik som rör sig mycket långsamt.

Köerna på Täbyvägen och Enebybergsvägan var stundom långa, långsamma. Hade jag suttit i bilen hade jag suckat och förbannat mig själv för att jag åkt så tidigt på morgonen. Jag tycker nämligen inte om köer. Jag vet inte om de som sitter i dem gör det, men jag antar det. Annars skulle väl inte så många välja att göra det.

Nå, min Bullitt må se stor och otymplig ut. Några har i alla fall antytt detta. Men den är inte bredare än en vanlig cykel och det är inga problem att smita emellan bilar, att köra på det ibland minimala utrymmet som köande bilar lämnar mellan dem själva och isvallen vid vägkanten. Den kan också vara smidig, även om längden gör att man inte kan runda bilar lika snävt som med en kort cykel. Men det är mest en fråga om vana att utnyttja utrymmet på rätt sätt.

De flesta har uppenbarligen ingen tanke på att det ska komma någon som vill köra förbi dem på höger sida. Visserligen är det väl inte särskilt lagligt, men cyklister behöver inte följa alla regler som gäller för bilar. (Det är förstås min egen uppfattning, men särskilda regler för cyklar är på väg. Regeringen har satt en man på att utreda frågan under två år.)

Men så, en BMW av den dyrare sorten ser mig uppenbarligen i backspegeln där han kryper fram i kön. Han flyttar sig en halvmeter åt vänster för att ge mig plats. Jag höjer en hand som tack och blir lite varm, nästan lite rörd. Tänker att han eller hon som kör den där bilen måste vara cyklist. Eller bara ovanligt uppmärksam och ödmjuk.

Från Mörby fram till Naturhistoriska muséet ser jag den röda solen stiga på den klara himlen. Luften är ren och klar. Underlaget är övervägande lättkört och bilarna på Roslagsvägen segar sig fram. Jag flyter fram på den stadiga Bullitten (jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna kalla den ”cykeln” – vilket jag gjorde i början. Men nu känns det missvisande, den är en hästkraftstinn SUV, en mullrande Hummer eller en stylad japansk kompressorladdad pickup).

Jag blir omkörd vid ett par tillfällen av en lycrasnubbe på mountainbike utan stänkskärmar. Han cyklar faktiskt inte mycket fortare och jag bryr mig inte särskilt. Jag ser hans kläder och tänker på hur skönt det är att slippa böket att klä om till civila kläder när jag kommer fram. Jeans går utmärkt att cykla två och en halv mil i. Fast jag använder förvisso en ulltröja och cykelanpassad jacka som har ventilation i sidorna. Den byter jag aldrig bort. (Läs om mitt försök att cykla helt civilt.)

Nej, jag har ingenting emot lycrasnubbar. Cykelkläder är extremt sköna att cykla i. I synnerhet om man kör längre än ett par mil och vill hålla tempot uppe. Det är lite som skillnaden mellan att bada naken och med badkläder. Men då snackar vi motionscykling, antar jag. Att köra så till jobbet känns inte längre särskilt motiverat, däremot rätt krångligt.

Dagens sista glädjeinjektion var den lilla killen som satt i den trehjuliga lådcykeln som parkerade utanför ICA. ”Pappa, vad är det där för konstig cykel” med tydlig adress till Bullitten. Pappan såg lite besvärad ut och försökte dölja det med nonchalans. ”Det är en annan sorts lastcykel.” (Jag tror att han var avundsjuk. Hans hoj väger säkert 10-15 kg mer än min och är hälften så snabb …. :-))

Det glädjande i detta var att för den där lilla killen var lådcykeln fullkomligt normal, trots att det är den enda som finns i Täby Kyrkby. Och hans uppfattning kommer sannolikt att bestå. Och det som är både normalt och praktiskt tenderar att få fäste hos människor.

Det är med andra ord inte alldeles orimligt att han kommer att skaffa en lastcykel i vuxen ålder. Och han lär inte vara den ende som tidigt lär sig hur bilalternativen ser ut och betraktar dem som normala.

Vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig. Det här är inget skämt. Vi går mot bättre tider. Tro mig, tro mig, för det har tiderna själva bestämt. (Ära den som äras bör, det sista stycket är skrivet av Ulf Lundell.)

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Marcus skriver:

    Va fint skrivet Henrik. Jag känner igen varenda känsla i cykelturen. Samma tankar, samma välbehag! Jag har ingen lastcykel och jag har ”träningskläder” på mig när jag cyklar mina 2,5 mil till jobb, men känslorna och tankarna är desamma.

    Jag har inte någon lastcykel som sagt, jag har funderat på det, men min budget medger inte det just nu. Dock har jag funderat ganska länge på en cykelkärra. Några tankar kring en sån?

  2. Henrik Radmark skriver:

    Cykelkärra ja, en bra idé. Finns mycket att välja på. Den smidigaste varianten som jag har sett är Bob Ibex, enhjulig variant med dämpning på hjulet. Men kanske inte det bästa valet om man ska köra skrymmande prylar eller väldigt mycket. Kolla på http://www.cycleville.se/2010/11/15/jag-hatar-vagnar-%E2%80%93-jag-vill-ha-en/ och återkom om du tror att jag kan hjälpa dig mer. Tjing!

  3. Martin skriver:

    Hej Henrik!
    Jag följer med stort intresse dina bloginlägg med Bullitten. Den verkar kanon! Men jag missade var du fick tag i att köpa den? Tillverkarens(http://www.larryvsharry.com/) hemsida pekar bara på återförsäljare som inte finns på webben än i Sverige. Kan du berätta hur jag lättast gör för att provcykla och eventuellt köpa?

    Ha det gott
    /Martin

  4. Henrik Radmark skriver:

    Hej, Andreas Jacobsson på Ronin Bike Messenger i Stockholm säljer den. Du kan kontakt honom på andreas@mimecom.net. Om ni har svårt att hitta en tid för provkörning kan du kontakta mig så får du kolla på min. Du kan kopiera in min mejladress i mejlet till Andreas (hradmark@me.com). Lycka till!

  5. Martin skriver:

    Tack Henrik!
    /Martin

Lämna ett svar till Marcus Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *