Cykelplaneraren kämpar i motvind

Krister Isaksson, cykelplanerare

Krister Isaksson har ett tufft jobb. Sedan tio år arbetar han som cykelplanerare i Stockholms stad och är den tjänsteman som har störst makt över cyklisternas miljö i staden. Åtminstone på papperet.

I praktiken har nämligen den största makten legat hos stadsplanerare och planarkitekter. Det har ofta varit svårt för Krister Isaksson att få gehör för sina cykelfrämjande förslag.

– Vi har heller inte haft någon övergripande cykelplan som på allvar har placerat cykeln jämte bilar och andra trafikslag. Men med den senaste cykelplanen som kommer i höst får jag betydligt starkare underlag för mina argument gentemot dem som planerar exempelvis nya bostadsområden eller infrastrukturella satsningar.

Krister Isaksson är en hängiven cyklist. Han snarast halkade in på jobbet som cykelplanerare eftersom han brinner för cykeln och cykelns roll i samhället och under sin utbildning till förvaltningsekonomi blev allt mer frustrerad över de dåliga förhållanden för cyklister.

– Jag har alltid cyklat. Tidigare som tävlingscyklist och numera som träningsform och för min egen transport. Det är en passion.

Krister Isakssons Brompton
Brompton-cykeln använder Krister Isaksson flitigt under sina tjänsteresor, som oftast sker med tåg.

Under hans skrivbord står en ihopfälld Brompton. Den använder han ofta på sina tjänsteresor.
– Det är oerhört skönt att kliva av tåget, fälla upp cykeln och köra iväg.

Vilka är de största utmaningarna för dig som cykelplanerare?
– Den största utmaningen är att få våra organisationer att arbeta åt det håll som utpekas. Nu står det ju i Stockholms översiktsplan att cykeln ska ha en framträdande roll och att vi ska konkurrera med städer som Amsterdam och Köpenhamn.

Han beskriver organisationerna som ett tvärsnitt av samhället. Och eftersom cykelns status generellt är förhållandevis låg är den det också inom stadens förvaltningar.

Vad tror du att den låga statusen beror på?
– Man måste nog gå tillbaka historiskt. Om man tittar på bilder från den omedelbara efterkrigstiden så dominerade cykeln stadsbilden i innerstaden. Men sen kom ju bilen, ett ökat välstånd och en större grupp människor som hade råd med bil. Den profilerades som framtidens lösning på nästan alla problem, något tillspetsat.
– Och planeringen dominerades fullständigt av bilismen under den tiden och flera generationer människor formades av det.

– Och om man tänker på att det har tagit 30-40-50 år att skapa det vi har idag så inser man att det inte går att ändra det över en natt. Framför allt inte mentalt.
– Fysiskt är det hur enkelt som helst. Det är ju bara lite ingenjörskonst och att flytta lite kantstenar.

Han ser alltså inga utrymmesrelaterade problem med att skapa utrymme för cyklisterna. Problemen handlar istället om att få staden att omprioritera olika fordonsslag. Vem har rätt mer eller mindre rätt till det utrymme som finns, frågar han retoriskt.

– Det är kärnfrågan. Ska vi se till att transportera och ställa upp så många bilar som möjligt – som det har varit historiskt, samtidigt som fotgängare, cyklister och i viss mån kollektivtrafiken har fått stå tillbaka.
– Den inställningen är otroligt djupt rotad. Och allt som hotar den bilden, oavsett om det är ett reellt hot eller om det bara är en fix idé, möter på motstånd. Det gäller såväl utanför som inom våra organisationer.

Hur kan du jobba för att förändra inställningen?
– Vi har redan börjat förändra den. De senaste tio åren har antalet cyklister ökat med ungefär 80 procent.
– I innerstan har vi byggt cirka 65 km cykelvägar och uppåt 6 000 cykelparkeringsplatser. Vi har också vägvisat hela systemet.
– Vi har haft en öppen attityd gentemot media, talat om vad vi håller på med och erkänt att situationen är inte särskilt bra, men att vi strävar efter förbättringar.

Han konstaterar att han som tjänsteman inte kan bedriva politik. Utan att han har att förhålla sig till fakta och skaffa sig så goda kunskaper som möjligt.
– Jag kan bara tala om vilka konsekvenserna blir av att välja det ena eller det andra och bereda så bra beslutsunderlag som möjligt.

Det råder ingen tvekan om hur viktig han tycker att cykeln är för samhället. Han konstaterar utan omsvep att det är självklart att nuvarande syn på bilen och övriga trafikslag är ohållbar och att det enda sättet att ”få det här att fungera” är att göra stora satsningar på cykel och kollektivtrafik.

– Det finns inte mer gatuutrymme. Därför måste vi begränsa biltrafiken. Och det räcker inte med biltullar.

Samtidigt är han hoppfull och pekar på det faktum att samtliga partier till förra årets val hade ett cykelpolitiskt program, ”utom möjligen SD”. Och det har aldrig tidigare hänt, säger han.

I sitt arbete har han gjort åtskilliga besök i andra städer som har kommit längre i cykelarbetet. Och även om han påpekar att det inte går att lyfta över lösningar rakt av från andra städer till Stockholm är det viktig inspiration och ett sätt att visa att det går att skapa radikalt förbättrade förutsättningar för cyklister.

– Det är inte så märkvärdigt. Man kan ju fråga sig varför så många åker kollektivt och bil i Stockholm. Jo, de har en exceptionell infrastruktur. Människor har ett behov att förflytta sig. De använder den infrastruktur som fungerar bäst.

1 kommentar

1 trackback / pingback

  1. If missar målet Cycleville STHLM

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*