Blogg: Vägen säkrare än cykelbanan

Cykelplanerarna kan inte ha det lätt. Majoriteten av vardagscyklister skriker efter sopade cykelbanor. Jag och några till håller oss därifrån. Om jag var tvungen att köra på cykelbanor skulle jag inte cykla alls lika mycket som jag gör nu. Det känns riskabelt och är krävande.

Vi kan bortse från gruset – det försvinner snart in i hungriga, frustande plåtmaskiner. Men vi kan inte bortse från fotgängare. Inte från hundar. Eller barn i vagn. Barn i hand.

Vi kan inte bortse från korsningar där jag måste köra fram till en stolpe och trycka på en knapp för att eventuellt få fortsätta.

Vi kan inte ens bortse från andra cyklister, som vill köra om mig eller som jag vill köra om. Det är ofta riskabelt eftersom cykelbanorna är smala.

Det stora problemet är förstås just detta, att cykelbanor är för smala. Det är också ett problem att de flesta cykelbanor inte är åtskilda från gångbanor med mer än ett vitt streck i backen. Det känns inte riktigt säkert när jag kommer med min Bullitt på väg till jobbet. Cykeln väger 25 kg, lasten 5 och jag 80. Hastigheten ligger strax över 25 km/h.

Då och då försöker jag köra på cykelbanan. Det går bra så länge det inte finns några andra i närheten. Men i synnerhet vid busshållplatser ökar risken för kollision markant. Folk går i sina egna världar. Tittar ner i marken, lyssnar på musik i  sina Iphones, förstår inte att när de är utanför sina egna fyra väggar ingår de i ett sammanhang. Ett sammanhang som kräver deras deltagande, om än passivt. Det kan exempelvis handla om att hålla sig på gångbanan, det kan handla om att ha uppmärksamhet på omgivningen så att man märker om någon vill påkalla uppmärksamhet av en eller annan anledning.

Så ser det ut och det är vad vi måste förhålla oss till. Vad jag måste förhålla mig till. Så jag väljer att återvända till vägen. Där tar de andra trafikanterna – bilisterna – hänsyn till mig. De ser mig, de anpassar sin framfart så att jag inte utsätts för onödiga risker. På så kallade GC-banor (gång- och cykel-) ses jag ofta som ett störande moment och ibland överraskande hot av övriga trafikanter, både cyklister och gångtrafikanter.

Jag arbetspendlar. Jag är inte ute och plutt- och gullåker. Om det tar avsevärt längre tid att cykla än att åka bil är jag rädd att jag vissa morgnar skulle välja bilen, av stress och i min tidsjakt. Därför kan jag inte köpa uppmaningen att ta det lugnt när jag kör på cykelbanor.

För övrigt undrar jag varje gång jag bromsar in inför en korsning och tar sikte på knappen på stolpen hur det skulle se ut om jag var tvungen att göra samma sak när jag kör bil. Fram till korsningen, stanna, kör ner rutan, tryck på en knapp. Vänta. (Ibland skulle knappen var placerad så att jag var tvungen att gå ur bilen för att trycka på den.) Tror inte att jag eller andra bilister skulle acceptera det.

Missförstå mig inte. Jag gillar cykelbanor som koncept. De gör att trafikovana cyklister känner sig säkrare på cykeln och därmed använder den oftare. Riktiga cykelbanor, eller snarare cykelvägar, är helt nödvändiga om vi vill göra cykeln till ett naturligt fordonsval i och omkring staden. Men för att den typen av infrastruktur ska fungera måste de vara gjorda för cykeltrafik, inte för gångtrafik.

Not. Enligt nya cykelplanen för Stockholm ska ett antal cykelbanor breddas. Planen klubbas i höst. Vi går mot bättre tider!

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Marie skriver:

    Väl talat. Trafikplanerare verkar utgå från att alla som cyklar är söndagscyklare och inte är på väg någonstans särskilt till skillnad mot biltrafik som absolut ska fram så fort och så rakt som möjligt till alla kostnader. En favorit verkar vara att ibland göra det enkeltriktat, ibland dubbelriktat och så ofta som möjligt byta sida på cykelbana så att man måste korsa vägen.

    Hellre än att bygga GC-banor skulle jag vilja ta en del av bilkörbanan och enkelt göra om den till cykelväg. Helst med en markerad kant så att bilar inte kan köra in och väl åtskiljt från gångbanan och alla dess invånare.

  2. Bruse skriver:

    Bra formulerat och betraktat.

    Jag brukar säga att ”cykeln är ett fordon och skall aldrig beblandas med gående.”

    Senaste tio åren har politiker och tjänstemän gjort allt för att förvandla cykeln från ett fordon till något slags gåhjälpmedel. Vilket fått till följd att många cyklar som de går: på vänster sida, mot rött osv. Vilket får till följd att vi ofta får läsa ilskna insändare om cyklisternas beteende. med all rätt, men det är så som cykelbanorna är byggda: för promenadcyklister. De som cyklar i maklig takt. Inte för oss som framför fordonet cykel.

  3. Peter skriver:

    Jag håller med! Bilar är mycket mer förutseende i sin framfart än fotgängare (och andra cyklister med för den delen).
    Jag väljer allt oftare vägen. Framför allt nu när isen smält och man måste dela cykelbanorna med andra igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *