Växlar skymmer skönheten

En växel är bättre än 27. Jag blir mer och mer övertygad om det sedan jag slutade växla för fyra veckor sedan. Det handlar inte om att hänga på någon subkultur inom cykling som singlespeedarna eller fixiekidsen. Det handlar om förenkling. Om att se det vackra igen.

_____

Det var motvind. Den långa backen från Danderyds sjukhus upp mot Mörby centrum var tung. Motvinden knappast uppmuntrande.

Lite längre upp ser jag en riktig långpendlarcyklist. Hybrid, bockstyre, cykelkläder. Hela paketet. Han kämpar sig upp, hukande mot vinden och händerna i krokarna (längst ned på bockstyret). Hans kraftiga ben för ekipaget stadigt framåt men det ser tungt ut.

Det är något som inte stämmer med bilden, funderar jag när jag närmar mig honom på min Bullitt. Han ser ut som en vältränad cyklist och det ser ut som om han verkligen kämpar där på sin racerhybrid. Men jag, som knappast är någon vältränad cyklist, närmar mig honom långsamt och kör förbi när vi kommit upp till krönet. Inte susar förbi, men mitt marschtempo är lite högre bara.

Jag funderar inte mer på det utan njuter av backen ner mot Svärdvägen och OKQ8. Just där får jag syn på honom igen. Han kommer ikapp mig och kör upp jämsides.

– Är det en elcykel?

Jag hörde inte riktigt, trodde han frågade något om vad det är för cykel jag kör på, eller var jag har köpt den eller så. Det är ungefär vad folk brukar fråga om.

Men han frågar alltså om det är en elcykel. Först när jag lämnat svaret och han sedan utan vidare konversation ökar tempot och lägger sig sådär 20 meter framför mig förstår jag varför han frågat. En så stor och tung cykel med en så förhållandevis liten cyklist borde inte kunna köra om honom. I synnerhet inte i en uppförsbacke. Alltså måste det vara en elcykel. Så tror jag att han resonerade.

Det var som sagt ingen elmotor som drog mig uppför backen (eller gjorde så att jag höll samma tempo som han i ytterligare en mil). Det var inte heller det att jag skulle vara starkare än honom. Det berodde nog snarast på att jag bara kör på en växel och inte minst att cykeln är en Bullitt. Medan hans växelförare fladdrade som en kolibrivinge för att hitta rätt växel i alla lägen kunde jag fokusera på att trampa. Om det gick uppför trampade jag hårdare, om det gick nedför trampade jag lättare.

Känner du igen det? Som det var förr i tiden, som man brukar säga. Ville man cykla fortare trampade man fortare. Tog det emot fick man ta i. Simple as that.

Så gjorde jag på mina första cyklar som barn. Och sedan jag börjat hålla mig till en växel (för fyra veckor sedan) har jag också börjat förstå varför jag ibland tänkt att det var roligare att cykla när jag var barn.

Därför ska jag sälja 26 av mina 27 växlar (eller hur många jag nu har). Det enkla är det vackra.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Johan skriver:

    Intressant och fint skrivet.

    Själv har jag inlett ett test att bara köra på en av mina 24 växlar till och från jobbet. Hittills har det fungerar mycket bra, det är till exempel skönt att slippa på att växla upp och ner hela tiden.

    När det dock gäller långväga cykling och när man vill cykla snabbt, använder jag dock gärna växlarna 🙂

  2. Henrik skriver:

    Kul att det finns ytterligare en! 🙂 Ett problem med att bara köra på en växel på en vanlig 8- eller 9-delad kassett är att den krans man kör på slits väldigt fort. Idag var jag tvungen att växla ner från 17T-kransen jag kört på eftersom den blivit sliten (efter bara fyra-fem veckor) och kedjan börjar rappa. Nu kör jag på 15T-kransen istället. Lite väl tungt. Än så länge. Fast snart kommer mitt fixie-kit med en 17T i stål. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *