[blogg] Är Stockholms-cykling skräckfilmsartad?

Inte Jessica Ritzén.

Nyblivna stadscyklisten Jessica Ritzén skriver krönika i Dagens Nyheter idag. Hon har just börjat cykla. Och hon är rädd. Beskriver hur hon har ständiga nära-döden-upplevelser under sina cykelturer genom stan.

 

Är det så illa som hon berättar? Jag studsar inför meningen ”Att cykla i Stockholm är som att kliva in i en skräckrulle”.  Finns det människor som uppfattar det så? Eller är det en formulering avsedd att skicka stilistiska poäng åt skribentens håll?

Och den här: ”Väl ute i fyrfilskorset ska vi parera för mötande bilar. Alla tutar argt.” Kom igen. Det är fånigt. Så uppenbart ihopdiktat.

Min erfarenhet av stockholmstrafiken är att den är förutsägbar, långsam och irriterande. På sina ställen är den extremt opraktisk och utsätter trafikanter för onödigt höga risker. Men skräckfilmsartad? Vad tycker du?

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. David skriver:

    Hon överdriver. Stockholm är inte en ”skitdålig” cykelstad. Mer ”en ibland okej cykelstad men med en hel del brister”. Allt är ju relativt och om man rankar huvudstäder och cykelvänlighet så skulle jag tippa att Stockholm hamnar åtminstone på topp 15-listan.

  2. Paul skriver:

    Är aldrig rädd när jag cyklar i Stockholm. Har inte heller haft någon nära-döden upplevelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *