Var människa – även på cykeln!

Ingen hörde när kraniet spräcktes mot den grusiga, kalla asfalten. Inte de som liksom hon nyss varit på väg någonstans men nu stannade ögonblickligen. Somliga förlamade av händelsen, men också några som kunde hjälpa henne, ringa efter ambulans.

Inte heller cyklisten såg henne. Han eller hon som hade kommit med hög fart ner för backen och fällt henne till marken. Så att hennes skalle spräcktes. Hon fick tillbringa lång tid på neurointensiven på Karolinska sjukhuset och fick hjärnskador som aldrig kommer att läka.

Jag vet inte om händelsen inträffade exakt som inledningen beskriver den. Det är en dramatisering av ett mejl jag fick idag, från kvinnan själv. Olyckan inträffade vid ett övergångsställe på en cykel- och gångbana som går längs Munkbron i Stockholm. Där finns några mycket smala passager som ska delas av cyklister och gående. Ibland, uppenbarligen, med tragiska olyckor som följd.

Såvitt jag kan utläsa är hon inte bitter, vill inte lägga skulden på någon särskild, men ber om en åtgärd ”innan fler dör” som hon uttrycker det. Hon dog visserligen inte, men kunde naturligtvis ha gjort det och som bekant har det på senare tid inträffat flera dödsfall i trafikapparaten vid Slussen, som det aktuella stället kan betraktas som en del av.

Åtgärden hon ber om är att bygga farthinder i cykelbanan i backen ner från Slussen mot Gamla stan, och skyltar som visar att det ligger Det kanske skulle hjälpa.

Men jag är förbryllad över varför många av oss cyklister kör som svin, vad det verkar. Varför så många av oss tar risker som är alldeles uppenbara. Ibland kan en olycka förstås bero på en rad omständigheter som vid tillfället hade varit svåra att uppfatta. Men oftast rör det sig om nonchalans och … något annat kanske.

Tanken slår mig också att det kunde ha varit jag som körde på kvinnan och spräckte hennes skalle. Jag brukar visserligen anpassa farten så att jag kan undvika dylika och för den delen mindre allvarliga olyckor än så. Men det har hänt att jag missbedömt situationer och utsatt andra och mig själv för onödiga risker. Det här är en påminnelse till alla oss stundom farliga cyklister.

Visst är det vansinnigt att bygga gemensamma cykel- och gångbanor så som man har gjort vid Gamla stan. Men vi kan inte köra som om de farliga trafiklösningarna inte fanns. Det är ännu mer vansinne.

 

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *