Skrottripp om måndagen

Man ska kasta sitt skräp. Nej, man ska återvinna sitt skräp. Därför gick färden till Hagbytippen på lunchen. Det var en träpall, ett gäng gamla cykelslangar och några däck, diverse småsaker. Sådant som flutit upp till ytan under helgens förvisso minimala förrådsrensning.

Med tanke på hur det allmänt vedertagna konsumtionsmönstret ser ut är det för övrigt en ynnest att bo nära en återvinningscentral. Jag hade förmodligen inte cyklat två mil med lasten. Men sex kilometer är snarast idealiskt.

Triumferande känsla

Jag har använt cykeln som skrottransport alltsedan jag fick min … köpte min … första Bullitt 2011. I början for jag runt i varje vrå hemma för att hitta något som jag med gott samvete kunde åka med till tippen. Bara för att få glädjen av att nyttocykla liksom.

Jag måste medge att jag kände mig extra nyttig, smart och modern när jag nära nog triumferande trampade in på återvinningscentralen på en fullastad cykel. Det i sig var definitivt den mest motiverande faktorn bakom de där turerna till tippen, snarare än någon slags pliktkänsla att återvinna det som blivit skräp.

Den där lite barnsliga känslan finns kvar, ibland. Men oftast är en vända till tippen en vardagshandling som vilken som helst, lite jobbig, lite hindrande, lite tråkig. Fast om jag skulle snudda vid den där tanken ”ååhhh va trist de här e … ” brukar jag se till att kontra med ”men tänk vad öken det hade varit att komma hit med bilen …. ”.

Kö med bil

För det hade det. Om inte annat för att det nästan alltid är kö till tippen. Om man har bil. Om man har cykel är det förstås kö lika ofta, men man märker knappt av den. Rullar försiktigt förbi bara med ett lätt leende på läpparna, stjälper av sitt skräp och rullar därifrån.

Flygnostalgia i Vallentuna

Idag tog jag höger ut från tippen, för en liten lunchrunda över Upplands-Väsby. I Vallentuna stannade jag till som hastigast vid flygfältet för att fotografera DC-3:an som står där. Det blev en bild med två av mina favoritfarkoster.

Varför flygplanet är en favorit vet jag inte riktigt. Förmodligen har jag fått flygintresset från pappa. Nej, alldeles säkert har jag fått flygintresset från honom. Han hade långt framskridna planer på att bygga en skalenlig, radiostyrd modell av DC-3:an under sin karriär som modellflygare och jag har vaga minnen av att vi åkte ut till Bromma flygplats för att fotografera en fullstor kärra som en del av där projektet.

Det var på 70-talet och det var spännande. Jag fick ritningarna sen och har kvar dem, och hans bilder. De kommer aldrig att hamna i någon återvinningscontainer.

 

Du gillar kanske också...