Det är vår och polisen skjuter cyklister med laser

Det är svårt att förstå. Men det spelar kanske inte så stor roll. Allt handlar till slut bara om solen, vinden, vattnet och vår tid med allt det. Att polisen står på Södermalm i Stockholm och mäter hastighet hos cyklister med laserkanon är bara futtigt.

Men om vi ändå ska ta ner det till våra små, torftiga proportioner framstår det som obegripligt. I synnerhet ur en juridisk synvinkel. Går det verkligen att bötfälla en cyklist för fortkörning, när det inte finns någon regel som säger att en cykel ska ha hastighetsmätare? Och när en cykel inte har ett registreringsnummer som gör att den går att identifiera (kontrollen sker såvitt jag förstår genom att en polis mäter hastighet på passerande cyklar varpå han eller hon vid behov meddelar kollegan som står en bit bort i färdriktningen om att en viss cykel ska stoppas – det gäller ju att det blir rätt cykel då).

Nå, det går bevisligen, men är det rätt?

Det här är förvisso en personlig blogg, inte en blaska som ska vaska fram sanningar och ryta åt makten till höger och vänster. Men någon måtta får det ju vara på galenskaperna.

Å andra sidan har det varit en sådan – alltså en sådan – dag. På det stora hela inte särskilt upplyftande. Låt mig nu inte trötta ut dig med detaljer kring det, utan istället lyfta fram att jag lyckades tillbringa lunchtimmen på Lapierre-cykeln på Väsby-Vallentuna-rundan. Det var vackert, rogivande och benen kändes starka.

 

Exponeringar från idag – skrollon!

_DSF8349

Bråten fick stanna hemma. Idag ville jag cykla fort och utan avbrott.

 

_DSF8352

Det var bra utsikt från cykeln idag. Här en bit av Vallentuna-vägen.

 

_DSF8354

Många såna här bilder blir det. Och det är meningen, gott folk.

 

_DSF8356

Sen kom man hem och kunde lägga ifrån sig sin svindyra racercykelutrustning på det nyoljade bordet minsann. Men fika då? Nej, det är det bara cyklister som ägnar sig åt.

 

Du gillar kanske också...