En svart färd genom natten i överljudsfart

Det gick överljudsfort. Det var kolsvart. Den lilla lampan på styret hjälpte något, inte mycket. Det var en glidflykt in i mörkret, allt djupare, allt vidare. Ovissheten om vad som skulle dyka upp nästa tiondels sekund skapade en känsla av … oändlighet. En drömlik upplevelse av att jag flög rätt in i en gränslös fantasivärld.

Det var Frestavägen mellan Sollentuna och Täby och det var inga andra cyklister ute. Det var knappt någon bil ute heller vilket gjorde att jag kunde ligga mitt på vägbanan och förlora mig. I tid, i rum.

Jag hade full kontroll. På hastighet, riktning. Men egentligen helt utlämnad. En grop i asfalten fem meter längre fram – ajöss. Ett rådjur som kliver upp ur den ännu kolmörkare skogen – tack för kaffet.

Men fullständigt trygg. Det var det här jag hade anat varje gång jag dreglat över en landsvägscykel. En sådan känsla jag sökt, trott på. Något helt nytt, men ändå ursprungligt.

Som om det var den känslan jag började mitt liv i en gång för drygt 44 år sedan.

Du gillar kanske också...