I närkamp med Lapierre

Det vinglar och slingrar. Känns som om hela konstruktionen ska ge vika när som helst. Men det tar fart. Onekligen. Jag vågar mig på att ställa mig upp och det svarar som om det inte fanns något mellan mig och asfalten. Skjuter mer fart och det vinglar något mindre. Jag sätter mig i sadeln och kommer in i lunken.

Jag tog ut Lapierre idag. Hon är lätt, snabb och vinglig. Fast det senare handlar mer om att jag är inkörd på 25 kg och 2,5 meter Bullitt, med ett framhjul som sitter en meter (eller så) framför styret. Det blir alldeles uppenbart en annan geometri vilket tydligen påverkar balansen.

Dinglande väska

Det var inte första gången jag körde cykeln. Det skedde i februari och då kunde jag inte släppa ena handen från styret en enda gång, vilket gjorde att jag cyklade 1,5 mil med budväskan hängande, dinglande på sidan.

Men jag kom in i lunken och körde jämförelsevis fort i motvind bort till Upplands-Väsby, sedan hem via Vallentunavägen och ett stopp vid DC-3:an. Även Lapierre förtjänar att avporträtteras med den stora gula damen.

Idag, denna allt annat än tråkiga långfredag, handlade cyklingen uteslutande om motion, frisk luft och nöje. Även om det bitvis hade tydliga inslag av kamp.

Du gillar kanske också...