Vi klarar oss inte utan bil (en programförklaring)

Cycleville BLOGG är ingen cykelblogg. Hur ska jag nu lyckas förklara detta? Bara namnet skapar ju onekligen en rejäl utmaning.

Så här: det här är inte en cykelblogg i betydelsen att den ska bedriva cykelpropaganda. Det är ingen lägereld för oss som gillar cyklism och tar ställning mot bilism. (Jag tar inte ställning mot bilism.)

Det är en personlig blogg av dagbokskaraktär, som förs av mig och i huvudsak kretsar kring cykling därför att det är en del av vem jag är. Om jag inspirerar andra att använda hojen mer i vardagen är det bra. Om jag kan inspirera till annat är det också bra.

Cykelpropagandisterna behövs

Det finns många andra som med bloggar och andra medel kämpar för bättre villkor för cykeln, för att ge cykeln en starkare status som transportmedel, för att få politiker och stadsplanerare att bygga bättre infrastruktur (där alltså cykeln får en större plats).

Och de behövs sannerligen. Bilsamhället som det har utvecklats sedan 50-talet är ett problem och många av dem som bestämmer är äldre gubbar och tanter som formades under 50- och 60-talen när bilen stod för saker som frihet, framtid och framgång. Och även om det hela tiden fylls på med yngre förmågor behöver de där institutionerna, myndigheterna och politiska organisationerna någon som knuffar åt ett annat håll.

Bilens tid är inte förbi, men den kan inte äga hela scenen längre.

Inte trovärdig som cykelpropagandist

Trots utlägget ovan är det där med att propagera för mer cykling och mindre bilåkande alltså inte en roll jag tar med den här bloggen. Åtminstone inte aktivt. Helt enkelt för att jag inte vill driva den typen av blogg. Dessutom skulle jag inte vara särskilt trovärdig som cykelpropagandist.

Jag är inget annat än en medelålders gubbe som har hittat sätt att minska mitt bilanvändande för att spara pengar, för att må bättre både fysiskt och mentalt och för att utnyttja min tid bättre. Och inte minst för att det ligger i linje med mina värderingar och hur jag tror att människor behöver lösa sin personliga transport nu och i framtiden ur såväl ett miljö- som privat- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Det fanns en tid när jag trodde att det skulle vara möjligt att leva där vi bor, utan bil. Det var för övrigt så Cycleville började, som bloggen Ett liv utan bil (ej att förväxla med Liv utan bil som drivs av någon annan). Vi sålde bilen, köpte en cykelvagn för en del av pengarna, en ny cykel och började … låna bil av svärföräldrarna.

Bilen är oumbärlig

Slutsatsen av det försöket är att en förutsättning för att leva utan att äga en bil är att man kan låna en bil. Eller hyra. Och inte ens det fungerar särskilt bra. Inte när sonen brutit armen och måste till akuten eller dottern är sjuk mitt i natten och behöver motsvarande transport. Inte de vinterkvällar i veckan när sonen ska till skidträning. Inte när någon ska firas en vardagkväll på andra sidan stan.

Inte ens alltid när hela familjen ska på bio en lördag, om vi ska hinna med något annat den dagen än att resa och handla mat, utöver själva biobesöket.

Om jag bara fick ha ett fordonsslag i hushållet här ute i förorten skulle det vara bilen. Ytterst motvilligt, men det skulle helt enkelt inte gå att få ihop vardagen annars. För övrigt står vi i begrepp att köpa en ny, om än begagnad, bil.

Bilen är också en makalös manick

Så det här är alltså ingen blogg som gormar mot bilismen. Bilismen behöver förändras, minska i omfattning framför allt i och runt städerna. Politiker och stadsplanerare behöver även fortsättningsvis arbeta med att i ökande grad inkludera cykeltransporter i sina strategier, planer och byggen. För cykeln är en makalös manick som av olika skäl behöver beredas mer plats i många människors liv. Jag visar gärna hur jag gör för att nå dit för egen del.

Men jag konstaterar att också bilen är en makalös manick. Som vi inte klarar oss utan.

Du gillar kanske också...