När Like-djävulens grepp hårdnar flyr jag till cykeln

I förrgår var det sex oplanerade mil och i går skulle det inte bli något. Så hade jag tänkt. Fast när jag med benägen hjälp lossat 800 kg grus, dammsugit, tvättat en toalett och 15 fönster, jobbat ett par timmar och facebookat lite för länge hade jag ingen ro i kroppen. Jag ville ut. Eller rättare, jag hade alldeles för mycket ro i kroppen. Den ville inget annat än att sitta i den där slitna fåtöljen, med krökt rygg framför dataskärmen och klicka reload med förhoppning att snart, snart kommer det! Snart händer det!

Samtidigt som skallen där uppe vet att snart, snart händer ingenting annat än det som händer nu.

Må Facebook aldrig tala

Det ser ut som ro i kroppen men är oro i sinnet. Jag reste mig så småningom och blev istället ståendes i hallen fingrandes på mobilen. Informationsdjävulens grepp är stenhårt och jag bävar inför den dag då telefonerna kommer att läsa upp varenda liten tweet, facebook-uppdatering och instagram-like i lurarna. Då kommer inte ens cykeln att vara fredad zon.

Jag hade en kort men synnerligen allvarlig diskussion med mig själv och mitt bruk av skärmar och sociala medier – och kom iväg sen. Skulle bara rulla lite i Täby en stund. 800 kg grus sätter sina spår i en medelålders kontorsråttas överkropp.

Men hur det nu var jag lyckades inte vända på den där långa gröna förrän 40 minuter senare, vid Stocksund.

Sen var det motvind hem.

Kärlek till alla.

Du gillar kanske också...