Ny riktning, en annan växel

En dag i taget. Och sen får man se. Det ser så lätt ut, att bara göra. Bara välja och besluta och sen planera. Verkställa.

Men det är inte så enkelt. Att bryta det största, mest värdefulla man har men som inte fungerar och som man inte ser har någon rimlig chans att kunna fungera, är svårt nog för egen del. När det drabbar två små hjältar är det … U know. Smärtsamt.

Igår åkte jag cykel till stan. Jag var inte riktigt med, kändes det som. Jag trampade, styrde, höll balansen. Men det var inte särskilt glädjefyllt. Jag cyklade inte, jag åkte.

Inte elände

Det låter kanske som om jag befinner mig i mörker och kyla. Så är det inte. Det är ljus (ibland lite neddimmat bara), kanske lite svalt för tillfället men inte alls ”eländigt”. Bara svårt och sorgligt ibland.

På Götgatan igår kom jag ikapp två gigantiska lastcyklar från Movebybike. Den ena kördes av cykelgeneralen Lars Strömgren, ordförande på Cykelfrämjandet och Svensk Cykling. Den andra av speditörens grundare och delägare, Jeppe Dyberg Larsen.

Det blev en fika med dem senare under dagen. Både är synnerligen inspirerande människor. Jag försökte mig på en intervju men fick inte ordning på mina tankar. Men det var bra att sitta där och fika. Och det blev ju ett litet inlägg om cykelgeneralens nya karriär (not) som lastcykelschaufför.

Taxi flyttar inte på Bullitt

Idag har det regnat och jag hade verkligen ingen lust att sätta mig på cykeln efter fikat med brorsan vid Sergels Torg vid fem. Det var kallt, blött och blåsigt. Men jag visste att när jag väl kommer iväg ljusnar det. En taxi försökte köra på mig – eller om det var om mig han försökte köra. Men man flyttar inte på en Bullitt. I vart fall inte med en tysk dussinbil som går som friåkartaxi. Det finns gränser.

I Täby öste regnet ner. Vinden låg på (fast i ärlighetens namn var det nog främst fartvind – självförvållat således). Det var kallt. Men inte det minsta segt.