Hon kan den svåraste konsten

Hon sitter i sin fåtölj. Håret fixat. Tidningen i knät. Genom sina små smarta designerglasögon går hon just nu igenom kvällens tv-tablå. Det är dagen före midsommarafton, en vardag som andra. Snart är det dags att äta.

Vem tänker på henne nu, längtar efter henne? Vem vill ta hennes hand, röra vid henne?

Hennes rum är mycket litet. Rymmer en säng, en fåtölj, en liten bokhylla. Ett minikök. Det är allt. Hon blev placerad här för många år sedan av kommunen. Alla hennes grannar är borta. Fysiskt i sina rum, i matsalen, men borta. Hon får prata med personalen när behovet av kontakt blir för stort. Och då och då den enda släktingen som fortfarande besöker henne regelbundet.

Alla hennes vänner är döda. Bara de inramade fotografierna i bokhyllan är kvar. Hennes minnen förstås.

Hon är inte bitter. Visar inget missnöje, tvärtom. Hon hittar sätt att trivas. Läser böcker. Tittar på tv. Pratar med personalen ibland.

Och ser till att hålla sig snygg.

Hon är krokig, skrynklig men samma som 12-åringen som kanske far ut på Baggensfjärden på 20-talet i lånad båt (fast hon inte får), som aktar sig för huggormar på sommarnöjet ute i skärgården. Samma tjej som något senare får pengar av pappa för att ta Saltsjöbadståget in till Stockholm och hälsa på sin bästa väninna.

Nu, 90 år senare i sin fåtölj, skiner hon upp när jag kommer in genom dörren. Det var ett halvår sedan jag var hos henne. Hon lägger ner tidningen. Vi pratar.

Jag blir glad av att möta henne. Och förundrad, inspirerad och nyfiken.

Snart tar jag cykeln tillbaka genom regnet. Över den gamla Lidingöbron och vidare genom det nya, ofärdiga området som kallas Norra Djurgårdsstaden och in i den bilfria Lill-Jansskogen. Jag hade hamnat på Lidingö eftersom det dröjde ända till Stockholms universitet innan jag lyckades bryta mig loss från den vanliga rutten in mot Roslagstull.

Det var just Lill-Jansskogen som hade lockat och när jag närmade mig Ropsten kom jag att tänka på kvinnan som väldigt få besöker, vars vänner är döda för länge sedan och som knappast någon längtar efter längre. Hon sitter på sitt rum dag efter dag, går några vändor ute i korridorerna, hämtar en bok från biblioteket några dörrar bort. Pratar med någon ur personalen en stund.

Och skänker styrka åt den som kan ta emot den.

__

Exponeringar från idag

Grönskan är oerhörd till sin omfattning och intensitet. Ren energi för hjärtat.

Grönskan är oerhörd till sin omfattning och intensitet. Ren energi för hjärtat.

Ett mycket vackert torn som leder bort avgaser från en tunnel genom berget. Mycket praktiskt. Så slipper man problemen som avgaser annars orsakar.

Ett mycket vackert torn som leder bort avgaser från en biltunnel som går genom berget. Mycket praktiskt. Så slipper man problemen som avgaser annars orsakar.

På väg till den ännu vackra kvinnan som sitter på sitt rum och aldrig väntar att någon ska skänka henne lycka.

På väg till den ännu vackra kvinnan som sitter på sitt rum och aldrig väntar att någon ska skänka henne lycka.

En selfie gick inte att undgå.

En selfie gick inte att undgå.

Grönskan igen. I bilfria Lill-Jansskogen. Må vintern aldrig komma åter.

Grönskan igen. I bilfria Lill-Jansskogen. Må vintern aldrig komma åter.

 

Du gillar kanske också...