Maserati tog mig till himlen

Det var fullständigt oväntat. Och upplevelsen fullständigt överväldigande. En svart låda av plåt. Fyra hjul. Ratt. En motor.

En bil, helt enkelt.

Nej. En bil är en Saab 9-5 eller Volvo V70 eller Volkswagen Passat eller whatever. En praktisk maskin som tar en från start till slut. Man trycker ner pedalen under högerfoten, det går lite fortare. Man vrider på ratten, det svänger. En mycket praktisk och trivsam anordning.

En Maserati däremot.

Den ser ut som en bil där den står i garaget. Man ser inte hela konstruktionen och kan bara ana formen. Så det ser ut som en blank bil och snart tänds baklysena och kort därefter inser man att ögonen lurat en.

Inte en bil, inte i närheten. Ljudet avslöjar att varelsen där inne är något helt annat. Ingen aning om vad, men den lever. Den måste ha hjärta, måste ha vilja. En död maskin kan omöjligen skapa det organiska, pulserande, stadiga, vibrerande, längtande läte som den här gör.

Då var jag bara minuter från min absolut största upplevelse på hjul ever. Jag visste det förstås inte då, kunde inte ens ana det. Att det skulle bli något som inte var en bilupplevelse, inte var en körupplevelse. Att det skulle bli som en drog rätt in i hjärnan som fick mig att se allt klart, knivskarpt och plötsligt upphörde alla hinder, alla gränser. Inget var omöjligt, allt kunde ske.

Det är egentligen omöjligt att beskriva vad som hände. Det handlade inte om bilkörning – samtidigt som det var själva essensen av bilkörning. Det handlade inte om de 400 hästarna som motorn utvecklade, även om jag misstänker att de spelade en stor roll för den där känslan av gränslöshet. Som får en att tro att man befinner sig i en dröm – att det som just nu sker bara är möjligt i drömmar.

Jag ler fortfarande reflexmässigt när jag tänker på den där halvtimmen i den stora svarta Maseratin strax söder om Stockholm i går. Jag har ingen aning om hur fort jag körde. Jag tittade aldrig på hastighetsmätaren (utom på 50-sträckor). Jag körde absolut inte, aldrig, på något sätt för fort.

Imorgon sätter jag mig på Bullitten och gläds åt minnet av upplevelsen– om det nu verkligen är ett minne eller bara något jag drömde en natt.