Midsommarkamp genom Roslagen

Det handlade om två saker. Möjligheten och ekonomin. De fick avgöra valet av fordon till midsommarön. Självfallet fanns också lusten med i ekvationen, men jag tror inte att jag hade orkat cyklat, orkat med tanken på att cykla, om jag hade haft en miljard på kontot och fulltankad bil utanför dörren.

På fredagen lastade jag Bullitten för en färd ut i Roslagen. Det skulle bli uppåt sex mil och jag såg typ fram emot resan rent mentalt. Men kroppen var inte riktigt med på noterna där på morgonen. Och när jag efter bara 200 meter kände hur det tog emot i svaga uppförslutet mot Arninge-leden insåg jag att det skulle bli en jobbig resa.

Det blev en jobbig resa. Om det var kroppen, den svaga motvinden, lasten eller kombinationen vet jag inte. Men det gick trögt hela tiden. Och det var faktiskt inte särskilt kul och skönt på det där sättet som cykling brukar vara för mig. Det var en utmaning, en kraftmätning.

Dock: jag slapp regn och jag kom naturligtvis fram. Och det var midsommarafton. Jag hade sex mil i benen – som jag har hört att riktiga cyklister säger –jag hade inte gjort av med en krona för att ta mig hit ut och kroppen skulle ta emot sillen, potatisen och tillbehören med djup tacksamhet.

För övrigt klarade jag av sommarens första dopp där innan lunchen. Kroppen kokade efter kampen genom Roslagen och bara ryggmusklerna drog ihop sig lite avigt när jag klev ner i 15 grader.

Resan hem igår var av en helt annan karaktär. Lätt medvind, lagom soligt och inte för varmt i luften. Det var cykling på det sätt jag antar att cykling liksom var tänkt att vara.

(Jag tänker inte formulera någon slutsats av det här. Det får du göra själv.)

Du gillar kanske också...