Vad vill de med sina arga texter?

De är ängsliga. De vill synas. De vill få bekräftelse. De hugger efter ämnen att bygga sitt ego kring. Cykeldebattörerna som säljer sitt förnuft mot klick.

Vad är det med dessa människor som attackerar cyklismen? Vad är det de vill uppnå? Vilken logik följer de? Jag läser då och då texter som angriper cyklismen och cyklister. Oftast handla det om kommentarer i sociala medier. De flesta av dessa texter är uppenbart centrerade kring skribenten själv, har väldigt lite med verkligheten att göra. Skribenten bryr sig egentligen inte om ämnet, men har sett att det får mycket uppmärksamhet och hoppas kapa åt sig lite för egen del genom att författa något argt på temat.

Det är det enda sätt jag kan förstå det på.

På sätt och vis är det begripligt. I synnerhet när det gäller yrkesskribenter, gruppen jag själv tillhör. Vi behöver bekräftelse – som alla andra, vi behöver en inkomst, vi behöver något att skriva om helt enkelt. Och lågt hängande frukt är bekväm att plocka.

Men kanske bör man som skribent fundera på var man sätter ned sina fötter. Hur man framstår själv. Man bör kanske hålla sig från de allra mest uppenbara okunskaperna (är man skribent har man en skyldighet att ta reda på fakta även om man publiceras i kulturdelen eller skriver en krönika) och man bör definitivt visa respekt.

När  Ola Andersson i DN skriver om cyklister att ”deras hänsynslösa framfart rättfärdigas av deras syn på sig själva som ädla riddare i en daglig kamp mot bilismen, förtrupper till en framtid när bilen är avskaffad” undrar jag förstås hur han vet det. Undrar om det inte bara är hans spekulationer, hans gissningar.

Jag är cyklist. Jag för definitivt ingen kamp mot bilismen på min cykel. Min bror som cyklar mycket gör det inte. Inte heller mina barns kusin. Eller min granne. Inte min andra granne heller. Eller svärfar eller pappa. Jag känner faktiskt ingen cyklist som för någon kamp mot bilismen. Säkerligen finns de, men knappast i den omfattning som Ola Andersson bygger sin text på.

Den aktuella artikeln handlar om aggressiva cyklister och ger intryck av att handla om cyklister i Stockholm överlag. Han skriver att stadens topografi gör att “stadens cyklister, i motsats till de flesta bilister, [är] extremt ovilliga att anpassa sin hastighet till omgivningen”. Det är fånigt, förstås, men svårt att motbevisa. Hela hans text är lätt roande. Inte för innehållet utan för vad det säger om skribenten.

Nå, jag roas i synnerhet av hans tvärsäkra uttalande om att cykling inte är “ett hot” mot bilismen. Han menar ett reellt alternativ, antar jag, men använder “hot” för att få lite fart på retoriken. Han konstaterar att bara “en liten minoritet” kan tänka sig att cykla på vintern i “storm, snö och minusgrader”. Hur ofta är det storm och snö i Stockholm på vintern?

Men ålrajt, visst är det en minoritet som cyklar, såväl på sommaren som på vintern. Men hur många kan en minoritet av storstockholms befolkning på runt två miljoner utgöra?

Slutknorren i texten är också intressant. Om cyklingen ökar, menar Ola Andersson, försämras förutsättningarna för en utvecklad kollektivtrafik. Alltså, när fler cyklar minskar underlaget för kollektivtrafiken och då minskar incitamentet att utveckla den, resonerar han.

Ola Andersson följer en bekväm, barnslig logik. Det är svart och det är vitt. Det är raka, endimensionella samband.

Det jag funderar mest över efter att ha läst hans text är hur han, som tycks vara en rimligt framgångsrik och välutbildad människa, kan skriva något sådant. Kanske är det så att bli äldre, man förlorar sin intellektuella skärpa, oron för att bli bortglömd väcks. Man vill visa att man fortfarande kan leverera. Men har kanske tappat den kontakt med verkligheten som krävs för att prestera något relevant.

Och för historieskrivningens skull: jag har inget emot Ola Andersson. Han har såvitt jag kan se – utifrån texten han fått publicerad i DN – inget att säga i sammanhanget. Men jag begriper inte varför det publiceras texter i stil med hans.

Du gillar kanske också...