Ta de lallande idioterna ur stan

Det är inte bara enstaka individer. Det är inte isolerade händelser. Det handlar om ett tämligen vanligt beteende som är sjukligt.Ingen annan art skulle bete sig så. Bara människan kan bli så instängd i sig själv, så fokuserad på sitt eget jag att hon utsätter sig själv för livshotande faror.

Och hon vet det inte ens. Hon framstår i de här situationerna som en oerhört korkad varelse. Vi brukade tala om amöbor i tonåren. När vi menade dumskallar, sådana som helt saknar förmåga att se samband mellan orsak och verkan, som inte kan se utanför sig själva, som inte har något begrepp om helhet utanför sin egen trånga bubbla.

Jag ser dem i hundratal dagligen. De går till fots, inneslutna i sig själva, en del stirrande in in en liten blank skärm, många med ljudpluggar i öronen. Men de flesta faktiskt helt utan egna distraktioner. Det vore inte särskilt upprörande om de satt på ett bibliotek. På en parkbänk. Låg på en gräsmatta. Men de här rör sig i en stad där det bor strax under en miljon invånare. Med livlig trafik såväl på gator som på trottoarer. Och cykelbanor.

De är inte nyfödda (de kan ju gå). Barn inkluderar jag överhuvudtaget inte i den här betraktelsen. Jag beskriver vuxna människor som går rakt ut i gatan och blir förvånade när det kommer en cykel. Människor som möter andra människor i trängre passager och inte visar minsta tecken på att söka kontakt för att så att säga komma överens om på vilken sida man ska mötas. De går. Rakt fram, eller lite snett över gångbanan eller trottoaren. En del lite svajande.

Somliga ändrar plötsligt kurs – utan att se sig om – och får en hel kö av cyklister att gnissla bromsar, gnissla tänder. Någon gör sitt yttersta för att undvika en olycka. Den svajande gångtrafikanten märker ingenting. Hon fortsätter bara. Fullständigt utan hänsyn till eller uppmärksamhet på omgivningen. Som lallande idioter.

Ta bort dem från Stockholm. De är livsfarliga.