Heja alla elcyklister (men jag vägrar batterileksaker)

Jag ser dem dagligen och tänkte länge att de där snubbarna har ju inte hajat nånting. Av vad cykling kan vara. De tror att de är klena och att det är farligt att bli lite svettig. De tror att de måste förflytta sig utan att det liksom märks på deras kroppar.

Elcyklar är moppar med elmotor.

Och jag såg elcyklarna som ännu ett uttryck för människan självdestruktiva natur. Att hon aldrig kan nöja sig med det enkla utan hela tiden strävar efter att utveckla, komplicera saker. Tills det är så komplicerat att vi inte kan överblicka konsekvenserna av dem och hela vår värld, våra livsvillkor rubbas. Det var nedslående.

Samtidigt var jag lite skraj. Det såg ju onekligen lockande ut. Att kunna rulla fram sådär utan särskilt mycket ansträngning. Slippa vara beroende av god hälsa och slippa bekymra sig om motvind. Skulle jag kunna falla för frestelsen? Jag är bekväm och jag gillar motordrivna fordon (också). Om jag skulle rulla ut från cykelaffären med en elcykel kanske jag aldrig mer skulle cykla – alltså uppleva det vackra i att ta mig fram helt av egen kraft på en maskin som är så enkel att jag förstår varenda detalj i den (jag använder inte Alfine-nav J).

Det är en fånig rädsla, förstås.

Men den gnagde där och samtidigt insåg jag att min uppfattning skvallrade om en inte helt sympatisk, självcentrerad hållning. För om jag skulle ha större visioner, se längre utanför mig själv och drivas av en vilja att göra världen till ett bättre ställe med färre bilar, mindre utsläpp och friskare luft, då skulle jag naturligtvis placera elcykeln närmast hjärtat.

För jag har med tiden insett att den inte ersätter särskilt många cyklar. Den ersätter bilar. Cyklisten slutar inte jobba för att det dyker upp motoriserade cyklar på marknaden. Cyklisten fortsätter cykla. Naturligtvis.

Bilisten, däremot, har ju sedan länge gjort sig beroende av motor och kan se elcykeln som ett smart sätt att komma fram på ett trots allt ganska billikt sätt. Fast ofta snabbare, till lägre kostnader och kanske med en förenklad vardag som följd. Hen ser säkert också fördelen i att få lite fysisk aktivitet på köpet.

Så jag hyllar elcykeln som bränsle i den tvåhjuliga (ibland trehjuliga) revolutionen.

Men det här är ju för all del en personlig blogg och därför måste jag understryka detta: för mig saknar den elektrifierade cykeln själ och identitet. Det är en batterileksak jag inte behöver.

Jag överger inte cykeln så länge min kropp fungerar.

Länkar:

Cykelfrämjandets test av elcyklar

Dalakrafts test av elcyklar

Elcykelguiden (ingen aning vem som står bakom)