När tönten tar över

Jag känner mig som en tönt på cykeln. Det har naturligtvis inte alltid varit så. Jag brukade känna mig snarast rebellisk, eller i vart fall som någon som går sin egen väg. Som har egen kraft, egna idéer, egen vilja. Som inte bryr sig om vad omvärlden tycker. (Det gjorde jag förstås, men känslan …)

Framför allt kände jag mig stark på cykeln. Stark och oövervinnlig! (Just så, faktiskt.)

Nu känner jag mig alltså som en tönt. En gubbe på snart 49 år med fransk segelbåt, en skadad axel och en mage som hela tiden hotar att anta kulform, ska sitta i en Tesla eller BMW eller något i den stilen. Inte på en trampcykel. Som inte ens har elmotor. Vem tror jag att jag är egentligen? En 35-åring som ska rädda världen?

Det stör mig givetvis. Att jag känner mig som en tönt just på cykeln alltså. Jag inser fortfarande fördelarna med trampfordonet. Både för miljön på såväl mikro- som makronivå, och för min egen hälsa. Framför allt för min egen hälsa.

Att jag känner mig som en tönt på cykeln beror förmodligen på två saker. Dels det faktum att jag inte känner samma allomfattande glädje och känsla av att vara på exakt rätt ställe när jag cyklar – som jag gjorde tidigare. Det har helt enkelt blivit tjatigt att cykla. Dels insikten om att världen är på väg åt fel åt oavsett hur många timmar jag sitter på den där cykeln.

Men jag sätter mig snart på sadeln ändå. Om inte annat för att hålla kulmagen stången och huvudet klart. Och med en naiv förhoppning om att snart åter få uppleva lite rock ´n roll på två hjul.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *