Elsparkcykeln väcker åttaåringen i mig

De dräller, ser fåniga ut och är förmodligen farligare än cigaretter. Har fnyst åt varje kavaj som halvt okontrollerat vinglat fram mellan zombielisternas hårda plåt i city mot en säker död. Som en galen åttaåring utan föräldrar eller förmyndare.

Suckat på gubbvis – det vill säga inte suckat alls utan bara låtit trötta Ove-tankar rusa runt i den trånga inhägnad som är mitt huvud en stund – åt leksakerna som ligger, står, rasar på trottoarer och i cykelfält.

Enter öl. Enter whisky. Det räckte tydligen med en lätt onykterhet för att jag skulle finna en öppning i den där muren jag byggt hög och stadig. Muren som heter jag-tänker-minsann-inte.

Möjligen var det just det faktum att jag inte var helt opåverkad av kvällens tidigare alkoholintag som fick mig att ladda ned appen, skanna OCR-koden på det fåniga lilla styret. Och rulla iväg.

Bara en mycket kort sträcka, givetvis. Bara så långt att jag kände att jag brutit mot en regel – att inte köra sparkcykel onykter. Det blev en sväng där på Södermalms torg på cirka 25 meter, på betryggande avstånd från hårda konstruktioner såväl som mjuka människor och djur.

25 meter räckte. Jag var åtta igen. Men utan förmyndare, eftersom min verkliga ålder innebär att jag måste ta ansvar för mig själv.

Två dagar senare kunde jag inte motstå den gröna, eller om den var orange, fåniga lilla tvåhjuling vid Östra station. Jag skulle ner till city på ett möte och hade ingen cykel, hade åkt Roslagsbanan (som för övrigt luktade fränt av ohygieniskt leverne – hur står folk ut?). Jag appade liv i sparkcykeln och rullade iväg.

Själva färden var inte särskilt upphetsande eller ens roande. Elsparkcyklar saknar all form av så kallad körglädje. De är instabila och spårar ungefär lika uselt som min fenkölade, plattbottnade First 31.7:a på plattläns. De är långsamma – mitt exemplar maxade 20 km/h på plan mark och utan motvind.

Tekniken tenderar att krångla. Det krävdes åtskilliga försök att avsluta hyran nere vid Kungsträdgården.

Men jag hade vunnit en kvart och sluppit en plågsam promenad på ett par kilometer. Plötsligt insåg jag det som tusentals andra uppenbarligen redan insett. Nämligen att elsparken ibland är ett oöverträffat sätt att förflytta sig kortare sträckor i stan.

Trots det kommer jag att undvika dem. Den tio minuter långa färden kostade 35 kronor. Returen lika mycket. Och tåget hem också ungefär 35 kronor åt varje håll. Notan för min resa till mötet i stan, och hem igen, blev alltså cirka 140 kronor.

Därför behåller jag min fnys-och-skaka-på-huvudet-inställning till det här otyget som företag som Voi, Lime, Bird och Circ tvingat på oss. Varje gång jag passerar drivorna av batterileksaker kommer jag att höja blicken, släppa loss en ursinning Ove-tanke för en minut eller så, och bara gå vidare.

Eller stanna till, appa igång en av mackapärerna och rulla iväg som en åttaåring med en Camel utan filter hängande från mungipan.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *