Man tror att man kan cykla …

Foto ovan av Magnus Tillström, Mountainbikeskolan

Det var enklare förr. En cykel var en cykel. Den mest extrema varianten var en cykel med limpa i stället för sadel. Ville man pimpa hojen tog man bort pakethållaren (om man inte hade en cykel med limpa). Eller stänkskärmarna. Givetvis låg tricket med spelkort som smattrade mot ekrarna alltid nära till hands.

Man cyklade på vägar, på grusplaner, gräsmattor och kanske på stigar. Men helst på vägar eller grusplaner. Men lekte speedway. Sladdade tufft och drog upp stora dammoln från fotbollsplanen. Däcken höll inte särskilt länge med den körstilen, minns jag.

Skogsdebut på fulldämpat

I fredags gjorde jag min debut i skogen, kan man nog säga. Visst har jag rullat i skog tidigare, över rötter och stenar. Nedför små, små bergsklackar. Men aldrig som i fredags.

På en cykel med stötdämpare för både fram- och bakhjul – det kallas fulldämpat på cykelspråk – rullade jag, min son och Magnus Tillström från Mountainbikeskolan i Hellasgården in i Nackareservatet. Han stod på bra och vi hängde med. Strax tog det tvärstopp. Inte för honom, utan för oss. Där han hade rullat ned utan dramatik eller besvär blev vi stående.

Hur skulle vi kunna cykla nedför den jättebranta, knöliga och fullkomligt livsfarliga passagen? Det rörde sig om ett stycke berg som tittade upp ur marken. Den var brant, med en skogsvandrares mått, och knölig men inte särskilt lång. Kanske fem meter att rulla. Vi ledde försiktigtvis cyklarna ned, haltande mot urberget med våra spd-försedda cykelskor.

– Det där är ändå lite överkurs för er, det brukar vi inte ta förrän på nivå två, förklarade Magnus när vi rullade vidare bort mot en grusväg där vi skulle få våra första instruktioner.

Privatlärare – joråsåatte…

Min son och jag hade nämligen kostat på oss en alldeles egen privatlärare i skogen. Vi skulle lära oss att cykla där man knappt kan gå. Utan att slå ihjäl oss men framför allt med målet att ha roligt på ett annat sätt på cykel.

När vi kom till nästa brant som absolut tvärsäkert skulle vara omöjlig att rulla nedför utan att krossa varenda ben i kroppen mot slutet såg jag hur både David och min son liksom flödade, eller rann ner mot spängen som ledde över ett gyttjeparti. Jag tänkte inte särskilt mycket utan gjorde likadant.

– Men det där ni just gjorde är ju mer avancerat än partiet ni stannade vid där borta! utbrast Magnus.

Vi var alltså två praktnewbies i skogen, som inte ens kunde se eller förstå skillnaden mellan det omöjliga och det ofarliga. (Nå, i ärlighetens namn gäller nog det där uttalandet exklusivt för mig. Min son ligger tveklöst ett par snäpp längre fram i utvecklingen …)

Attackpositionen!

Väl framme på grusvägen fick vi lära oss det mest grundläggande inom skogs- eller stigcykling. Den egna kroppspositionen på cykeln. Magnus kallade den attackposition, vilket väl beskriver hur den ser ut. Stå upp, luta överkroppen framåt, böj benen, ligg lågt över cykeln utan att komma för långt fram (huvudet ungefär ovanför eller strax bakom styret).

Sedan ägnade vi fem minuter åt att finslipa positionen. Full fart, sluta trampa, inta position, bromsa maximalt med framhjulet utan att det låser sig. Min son satte den direkt. Jag var en äldre hund, uppenbarligen.

Strax rullade vi in i skogen för att öva cykling uppför klackar. Det såg för all del omöjligt ut. Hur skulle vi kunna cykla uppför en tvärbrant klippkant på drygt en halvmeter eller så? David visade och på något sätt lyckades han få klacken att försvinna. Han rullade upp som på en bit sluttande mark bara.

Kort instruktion: Cykla fram mot klacken, sluta trampa, gunga ner framhjulet och rulla uppför klacken. Ungefär så i alla fall.

Min son och jag gjorde det. Och det var som magi. Klacken försvann även för oss. Cykeln snarast rann uppför den höga (nå, egentligen inte särskilt höga) klacken.

– Nu ska vi öva på branta utförspassager, deklarerade Magnus när vi rullade vidare i den knöliga Hellas-terrängen.

”Det kommer göra ont!”

När vi stannade såg jag en brant klipphäll framför oss och blev skapligt nervös. Det där kommer göra ont, tänkte jag. Så pekade Magnus på en annan brant, till vänster. Som verkligen var brant. Den var så brant att jag inte ens hade noterat den. Den! skulle definitivt krossa varje ben i våra kroppar.

Kort instruktion: attackposition, ett finger på frambromsen, rulla ned i lugnt tempo.

Jag tänkte att jag nog inte skulle krossa varje ben, när jag stod över cykeln ovanför branten och gjorde mig mentalt redo. Några ben skulle säkert klara sig. Så rullade jag, följde instruktionen så gott det gick även om min attackposition inte signalerade så mycket attack som ta-mig-härifrån.

Och kom ner. Helskinnad och utan dramatik. I glädjen över att ha överlevt upplevde jag också ett stänk av besvikelse. Var det inte svårare än så här? Var det inte större, liksom?

Vi gjorde om övningen några gånger och fortsatte strax mot nästa moment.

Efter en och en halv timme återvände vi till basen. Vi passerade stället där min son och jag först hade tvärstannat, vid den omöjliga femmeterspassagen. Vi kunde visserligen inte köra uppför den, men nu var det inte längre några problem att rulla nedför. Och det helt utan att tveka eller darra.

Instruktion med kirurgisk precision

De närmare två timmarna i skogen, på fulldämpade cyklar och med Magnus som instruktör gjorde mer för min cykelglädje än några andra två timmar på hoj har gjort tidigare. (Möjligen med undantag av cykelupplevelser i barndomen.) Magnus såg snabbt exakt vilken nivå jag och min son befann oss på, vilka moment vi behövde hjälp med och kunde förklara och visa hur vi skulle göra.

När vi gav oss in i skogen igen på våra egna hardtail-cyklar – som alltså saknar dämpning bak – insåg vi snabbt att de två föregående timmarna möjligen skulle komma att visa sig förödande för privatekonomin. Den sköna, flowiga känslan med en fulldämpad cykel är svår att uppnå på en hardtail. Dessutom blir cyklingen påtagligt svårare och mer fysiskt krävande när underlaget stökar till sig.

Å andra sidan går det ju att hyra cykel igen. Och igen. Och sedan vid ännu fler tillfällen.

Nedan korta klipp från några av de enklare övningsmomenten. Inte särskilt dramatiskt, alldeles uppenbart. Men absolut barnsligt kul!
Magnus Tillström filmade.

Lämna ett svar