Att acceptera kroppens förfall

Varje tramptag är liksom varken tungt eller lätt. Bara segt. Bara motstånd. Benen orkar inte ens protestera. De bara rör sig – oengagerat – runt. Det går långsamt, kanske 16 km/h. Ingen motvind, ingen uppförsbacke. Jag försöker öka trycket mot pedalerna. Osäker på om signalerna till benen ens når fram. Inte mycket tyder på det. Pulsen ökar visserligen, men knappast farten.

Är jag gammal nu (jag är snart 50 år)? Är jag sjuk? Kommer jag någonsin att få tillbaka kraften? Känslan av att vara i kontroll på cykeln.

Osäker på vad min påtagliga kraftlöshet beror på (jag misstänker ålder och kroppsligt förfall) börjar jag på allvar fundera på motorcykel. Mer specifikt den sort som kallas elcykel (antar att de kallas så eftersom elcykelanvändare gärna hävdar att de cyklar när de surrar fram på sina lightmopeder). Jag har hela tiden värjt mig mot den typen av bedrägliga fordon. De är bedrägliga för att de ser ut som cyklar och hanteras och marknadsförs som sådana, men definieras av en komponent som står i motsats till cykelns själva grundidé: en motor.

En elcykel är alltså inte en cykel, utan en motorcykel som förvisso behöver förarens muskelassistans för att röra sig framåt.

Och det är just cyklar som har fått mig att ticka. Som får mig att ticka. Men nu är det kanske kört. Nu kanske jag har nått det stadium i kroppens degenerering när elmotorn måste ta över en del av det arbete som mina muskler tidigare har klarat av.

Elcykel är cyklistens motsvarighet till permobil. Ett utmärkt hjälpmedel för dem som inte kan eller orkar cykla själv. Och jag antar att det är därför jag tvekar inför elcykel för egen del. Det tar emot att inse att jag inte längre har den kraft som krävs för min egen, dagliga förflyttning.

Eller så är min dipp tillfällig. Kanske beror den på allergi, en i övrigt osynlig infektion eller bara för lite sömn. Måhända har jag seglat för lite och jobbat för mycket.

I så fall är det ingen fara alls.

Lämna ett svar